Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C ar l G. Laurin
Fot. Alinberg & Preinitz.
Axel Slangus som Eesko
i Sockenskomakarna.
Vart äktenskap gör Juno glad,
ett jordiskt paradis!
Befolkar Hymen ej var stad?
Jo, Hymen vare pris!
förefaller direkt riktad till brudparet, för
vilket dramat uppfördes. Särskilt sett i
litterär belysning är detta sprudlande glada
tillfällighetsskämt med förälskade och
herdar, uppträdande i en fantastisk
Ardenner-skog, i hög grad roande och fullt av
originell skönhet.
Störande blev det med de alltför många
scenförändringarna; det var visst aderton
sådana. Många hade kunnat undvikas, om
man slagit ihop skogsscenerna.
Dekorationerna av Ardennerskogen voro ofta för
grälla i färgen, skarpgröna och violetta.
Men den första innedekorationen, där
Orlando—herr Lars Hansson berättar om
sin broders hårdhet, var alldeles förträfflig.
Och synnerligen lyckad var ridåanordningen
med gobelänger som uppviktes, så att man
endast såg en del av scenen. Härigenom
fick det hela karaktären att spelas i en
slottssal, vilket både estetiskt och historiskt
gjorde sig väl.
En scen hade säkert den samtida
Shake-spearepubliken varit särskilt nöjd med, och
det var då Orlando brottades med Charles,
ty den utfördes med sådan realism att man
kunde tro det hela vara allvar. Även dialogen
mellan narren Proba—herr Ivar Nilsson
och den groteska bondflickan Agnes—
fröken Signe Enwall, ypperligt spelad av
båda två, skänkte mig något av samma
sorts nöje som publiken år 1600 troligen
erfor. Något skilda känslor hade man
väl dock förr i världen, när Rosalinda
utklädde sig till karl, och även spelades
av en sådan, mot nu, då fru Bosse fåfängt
försökte lura i oss att hon lämnat det
kön, vars prydnad hon är. Det är alltid
cn kinkig sak med den forcerade
munterheten hos damerna i en
Shakespeare-komedi, de lärda må säga vad de vilja;
men här voro båda väninnorna, Rosalinda
—fru Bosse och Celia—fröken Magda
Holm, så strålande vackra och glada, att
man glömde alla invändningar.
Intressantast som typ och förvånande
modern, ehuru tillfinnandes i alla tider,
hittad och beskriven av geniet Shakespeare,
är Jacques, le chevalier de la mélancolie,
som författaren kallar honom, och huru
målande äro ej hans pessimistiska ord:
... ja hela världen
en skådebana är, och alla mänskor,
så män som kvinnor, spela på densamma,
. . . först barnet,
som kväljs och skriker i sin ammas famn,
sen grinig skolpilt med sin packe böcker
och med sitt glatta morgonanlet kryper
som snäckan trög till skolan . . .
Den samvetsgranne skådespelaren Gustaf
Molander kunde ej ge Jacques mer än
trumpenheten. Den poetiska melankolien
saknades.
Men med sitt myller av typer, med
fru Bosses konst och främst genom
författaren själv blev det fantasifulla
skådespelet av uppfriskande verkan.
Nummisuutarit = Sockenskomakarna,
eller, om man vill vara riktigt påtnoga,
mo-skomakarna, är en komedi av Alexis Kivi.
Det är en klassisk pjäs, men man kan, om
man är lättsinnig, tillägga, rolig i alla fall.
Skriven 1864 av den finskspråkiga
dramatikens och romanens grundläggare, spelades
den först 1875. Sockenskomakarna är en
folkpjäs utan de Düsseldorfdrag av nedlå.
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
