Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för kontinuiteten mellan de olika faserna
av ett människoliv och det organiska
sammanhanget mellan de skilda ödena
inbördes. Det är bristen härutinnan som
orsakar att »Prästdotterns son»,
författarinnans obestridliga berättartalang till trots,
gör ett så svagt och trasigt intryck.
Nyckelknippan, Elin Wägners nya
novellsamling, öppnar dörrarna till många
rum av vitt skilda slag: kongresshallar och
jungfrukammare, slottsgemak och
ämbetslokaler. Och det måste genast erkännas,
att författarinnan överallt rör sig med en
avundsvärd säkerhet, även om det hon har
att visa långt ifrån alltid är av samma
värde. I »Lilla helgonet» varieras t. ex.
ett gammalt motiv utan att hon lyckas
förläna det vare sig nyhetens behag eller
ålderns patina, »Fikonen» är en lustig
bagatell och just ingenting vidare, och tanken
både i »Konungens gärningar» och »En
biskops själ» är allt utom ny och inte
heller försatt med tillräckligt pikanta
novellistiska kryddor att mista den fadda
smaken. Jag måste också tillstå att den
storpolitiska uppgörelsen i »Den första
kvinnan» förefaller mig mera på sin plats
i en essay eller t. o. m. en tidningsledare
än i en novell. Att de åsikter,
författarinnan däri ger uttryck åt, äro både vackra
och tänkvärda, blir sedan en sak för sig.
På det hela taget utgöra novellerna i
»Nyckelknippan» ett bevis till alla andra
på att politik och skönlitteratur i sitt
inbördes förhållande likna en tax och en
pudel; båda kunna vara bra var för sig,
men resultatet av en korsning är högst
nedslående. Då fru Wägner helt och hållet
glömmer politiken, blir hon genast en bra
mycket bättre författare. Bland alla våra
skrivande damer och herrar finns det
knappast någon som äger hennes skarpa blick
för alla de tragikomiska och ibland enbart
komiska poänger, som förhållandet mellan
könen i sina olika aspekter har att bjuda
på. Det kan ju inte förvåna, att det
härvidlag i regel är mannen, som får finna
sig i att bli mest närgånget granskad; det
evigt kvinnliga har f. ö. så ofta stötts och
blötts i litteraturen, att det inte skadar
med ett påpekande av att det evigt
manliga långt ifrån är någon sammanfattning
av alla fullkomligheter, särskilt inte när
detta påpekande görs med så mycket
fyndighet och så litet uppblåst indignation
som hos fru Wägner.
Vill man vara ärlig, måste man t. ex.
— hur mycket karl man än är — erkänna
sig träffad av kritiken i »Mannen, som
blev ett lösbrev». Det ligger en besk
sanning i den äkte mannens ord att »det
faller sig så naturligt att skylla på sin fru»
— om också hustruns skuld till alla olyckor
och missräkningar nog mycket sällan
påstås bestå i något så barockt som att hon
hindrat sin make under en skidtävling.
Fullt så illa beställt är det väl i regel ändå
inte med den manliga logiken.
Ett dylikt drag av osannolik
konstruktion vidlåder de flesta av bokens noveller,
även dem som i övrigt äro så förträffliga
som exempelvis den nyss nämnda eller »De
blå silkesstrumporna». Här är
författarinnan inne på det område, där hon först
slog igenom och alltjämt står som den
obestridligt främsta, skildringarna från de
självförsörjandes liv och leverne. Har man en
gång godtagit berättelsens handling, som
är ungefär lika sannolik som intrigen i en
fransk fars, måste man ryckas med av det
på en gång maliciösa och festliga humöret
i denna demonstration av vardagslivets
irrationalitet, där ett par blå
silkesstrumpor får en avgörande betydelse för
kvinnornas ställning vid ett av våra
ämbetsverk och hjältinnan störtas i olycka av
ett för högt matematikbetyg, som hon fått
därför att hennes lärare kysst henne.
Dessa båda noveller förefalla mig stå
på ett plan för sig bland bokens
berättelser. Några andra komma dem dock
inte långt efter, så den lustiga skildringen
av fattighuskäringen i »Divan som aldrig
dog» eller det stycke utmärkt
backfisch-psykologi, som bär titeln »Drottning
Pettersson». Den sist nämnda novellen kan
tjäna som exempel på fru Wägners förmåga
att återge det speciella utseende, som
världen får då den ses genom kvinnoögon.
De flesta av våra författarinnor förefalla
att ha ett fullkomligt könlöst intellekt;
Elin Wägners böcker kunde däremot, trots
det starkt förståndsmässiga inslaget i hennes
begåvning, aldrig vara skrivna annat än
av en kvinna. Och det bör ju vara det
bästa man kan säga åtminstone om en
författarinna, som så modigt träder i bräschen
för sina medsystrars sak.
Till sist bara en fråga, som ovillkorligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
