Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
en kvinna av Anna Holbergs typ är
säkerligen förutbestämd till ett helt annat
öde.
Några enstaka scener, särskilt den knappa
och träffsäkra teckningen av de kvinnliga
kamraterna pä fabriken, visa dessutom att
Maj Hirdman har en inte obetydlig
förmåga att återge de yttre dragen av det
liv, som rör sig omkring henne. Om hon
en annan gång avstår från det olycksaliga
teoretiserandet och låter det stackars
samhället vara i fred, är det kanske inte
alldeles omöjligt att hon kan skänka oss
den svenska arbetarroman, vi alltjämt
vänta på.
Ur litterär synpunkt är det inte mycket
att säga om Ernst Lundquists Brända
skepp. Den är vad som i
förläggarannon-serna brukar kallas en roman i den gamla
goda stilen och äger precis så mycket eller
så litet verklighetssanning och djupare
intresse som man väntar av en dylik. Och
man skulle mer än gärna rekommendera
boken åt den dampublik, för vilken den
väl är avsedd, om inte även denna eljest
så oskyldiga berättelse ägde en tendens,
som man måste reagera emot. Tendensen
kan kortast uttryckas så: italienarna äro
som kulturfolk svenskarna ofantligt
överlägsna. Tesen exemplifieras dels med spridda
drag ur det romerska folklivet, dels med
framförandet av ett ungt italienskt
förfat-targeni som romanens hjälte. Det
sistnämnda är onekligen ägnat att förvåna;
man vore ju benägen att tilldela samtidens
italienare förtjänster på vilket område som
helst före det litterära. Ingen kan gärna
undgå att tjusas av det behag och den
måttfulla glättighet, som Italiens
hantverkare och bönder utveckla under en
strävsam och av olidliga skatter tyngd tillvaro,
lika litet som av deras finkänslighet och
vänlighet mot alla utom djur och politiska
motståndare, dem man ju stundom — så
som skedde i en toskansk fabrik våren
192 i — kokar levande i borsyrekittlar. Men
för frågan om hela folkets kulturnivå torde
väl dessa sympatiska drag mer än väl
uppvägas av de högre klassernas okunnighet,
förakt för arbete och otroligt tomma och
ytliga fåfänga. Och just i dessa dagar visa
ju fascisterna prov på former för socialt
arbete, som man innerligt får hoppas —•
herr Lundquist må säga vad som helst —
att Sverges bildade ungdom inte tar efter.
Men framför allt — vore det ej på
tiden att vi äntligen förskonades från
litterär krigspropaganda med tal om
grymheter, kvinnorov etc.? Det hatas alldeles
nog i Europa utan att svenska
romanförfattare skola behöva dra sitt lilla strå till
stacken. Särskilt förefaller det som om
herr Lundquist i sin egenskap av apologet
för Italiakulten av skilda anledningar inte
borde tala om kriget, åtminstone inte
frivilligt.
Då en bok blir vad engelsmännen kalla
en »best seller» kan man i regel utgå från
att den antingen är ett litterärt
mästerverk eller också tillhör den enklare
förströelselitteraturen. I fråga om Ejnar
Smiths roman Käte Ranke, som ju var
fjolårets »best seller», behöver man inte
tveka i valet mellan dessa båda kategorier.
Den skulle givetvis inte heller upptagits
till behandling här, om man inte försökt
blåsa upp den till en ej blott ekonomisk,
utan även konstnärlig succes och om inte
dess författare intoge en så bemärkt
ställning inom svenskt kulturliv. Men av dessa
båda skäl måste här sägas ifrån, att denna
roman med sin »intressanta» hjältinna, som
delar sin tid mellan självmordsförsök och
pedicure, är en litterär similidiamant av
billigaste slag. Allt är lika oäkta,
känslighet och patos, humor och tragik. En
figur sådan som generalkonsul Meidel trodde
man sig knappast behöva möta annat i
maskingjorda romaner från andra sidan
Atlanten; och hans syster sportkvinnan är
om möjligt ännu schablonmässigare. Den
ansats till karaktärsteckning, som man kan
spåra hos den stortalige stationsinspektoren,
utgör en mer än klen ersättning för det
som brister bokens övriga personer
härutinnan. Visserligen voro mästerverken lätt
räknade inom fjolårets litterära höstskörd;
men så låg var medelnivån dock ej, att
»Käte Ranke» bort få komma in som god
etta i tävlingen om publikens ynnest. Att
så kunnat ske innebär ett mycket dåligt
betyg åt allmänhetens smak.
43«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
