Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Goethe och Tolstoi. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kris stämde överens i en grad, vilken
endast kunde överraska den som med
skaldskap icke förstode annat än dröm
och konst och icke framför allt en
sensitiv anslutning till tid och framtid, eller
med andra ord siarens gåva.
Även den pedagogiska böjelsen var
hos Tolstoi, på annat sätt än hos Goethe,
av omedelbart social-moralisk härkomst.
»En man med begåvning och vetande»,
sade han, »måste unna dem som sakna
dessa fördelar andel däri, innan han för
sin egen räkning kan draga nöje av
dem» — en fattig motivering för hans
strävanden, det måste man säga,
rationellt humanitärt som den mäktige
konstnärens medvetna tänkande nu en gång
var, och djupt underordnat den sköna
mänsklighet, med vilken hos Goethe det
sociala organiskt framväxte ur kultur-
och bildningsidén. Men det Tolstoi
tänkte var alltid oändligt mycket ringare
än det han var; och vi skulle storligen
misstaga oss psykologiskt, om det skulle
vara en händelse att den store
plastikerns och självbiografens sociala
samvete just skulle driva honom att kasta
sig in på uppfostrans område — om icke
fastmera även här de sammanhang hade
varit rådande, som jag i det föregående
sökt belysa.
Det är onekligen av intresse att
jämföra Goethe och Tolstoi en smula med
varandra som uppfostrare, giva akt på
de motsatser som karakteristiskt skilja
dem åt, men också fastställa de punkter,
på vilka en märklig tankefrändskap
förbinder dem.
En skillnad förefinnes redan däri att
Goethe som pedagog höll sig inom det
teoretiska, ja utopiska, utvecklade och
framställde sina tankar och läromeningar
allenast som diktare och skriftställare,
under det att Tolstoi, utan att inkräkta
på en utbredd pedagogisk
skriftställarverksamhet, såsom folkskollärare på egen
hand, som grundare av skolor för
bondbarnen praktiserade sina idéer eller
rättare experimenterade med dem,
bemödade sig att på det praktiska försökets
väg utgrunda huru och vari folket och
den unge överhuvud önskade bliva
uppfostrad: ty att detta icke var fastslaget
och att det framför allt annat kom an
på att fastställa detta, det var hans första
pedagogiska tes. »Folket», sade han,
»som har största intresset av hela frågan,
part och domare i en person, hör lugnt
på våra mer eller mindre anderika
utläggningar om hur man skall tillreda
dess andliga näring. De äro folket
fullständigt likgiltiga, ty det vet fullkomligt
att det i den viktiga frågan om sin
andliga utveckling icke kan taga ett falskt
steg eller mottaga någonting som är
falskt, och alla försök att bilda,
undervisa och leda folket på ett sätt, som
icke lämpar sig just för det, t. ex. på
det tyska sättet, skola studsa bort som
ärtor från väggen.» Om man, så
förklarar Tolstoi i skrifter och polemiker,
på den historiska erfarenhetens grund
måste erkänna den tyska skolans typ
som något önskvärt, så bleve dock
frågan öppen, om man som ryss skulle
kunna tala för en folkskola som ännu
alls icke existerade i Ryssland. Ty vilka
historiska argument skulle man kunna
anföra för det påståendet att de ryska
skolorna måste vara desamma som det
övriga Europas? Folket, säger han,
behöver uppfostran och varje enskild
individ söker den omedvetet. Den högre
kultiverade klassen, samhället,
ämbetsmännen, trakta efter att utbreda sitt
vetande till de andra och uppfostra den
mindre bildade mängden. Man skulle
tycka att ett dylikt sammanfallande av
nödvändigheter skulle lända till
tillfredsställelse både för den klass som meddelar
undervisning och för den mottagande.
Men motsatsen är fallet. Mängden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
