- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
469

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Goethe och Tolstoi. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som stodo under hans inflytande, sjöngs
det nästan lika mycket som i Goethes
Pedagogiska provins — däremot vet jag
icke om det någonsin skulle sjungas i
Tolstois skolor. Att så icke var fallet
kan man redan sluta därav att Tolstoi
med gillande lägger märke till ett
yttrande av Berthold Auerbach, som går
ut på att musik är »en pliktförgäten
njutning och alltså första steget till
osedlighet» — ett socialt-etiskt uttalande
av så beklagansvärd flackhet, att man
icke skulle kunna anse det möjligt inom
en högre andlig sfär. För den som
vandrar genom Goethes Pedagogiska provins
förefaller det som om ingen av dess
invånare åstadkomme något »av egen makt
och kraft, utan som om en
hemlighetsfull anda livade dem alla, ledande dem
mot ett enda upphöjt mål.» Denna anda
är musikens, kulturens anda, »den
lagbundna samverkan», den enda väg på
vilken slutligen »det omöjliga», d. v. s.
staten som konstverk, blir möjligt; det
är en anda som är fjärran från och
fientlig mot all vildhet, det är tysk anda.

Den i tre olika graderingar indelade
hälsningen, vars innebörd, den tredubbla
vördnaden, förblev en hemlighet för
gossarna själva, eftersom hemligheten,
aktningen för det dolda har stor
uppfostrande betydelse: kravet på blygsamhet;
den unge mannens käcka front mot
världen i redbar kamratlig förbindelse med
hans likar; tillväxt i egen ära genom
att erkänna andras — hela denna högt
förandligade och musiskt glättiga
militarism, hur fjärran är den icke från
Tolstois rationella radikalism, hans i botten
vilda kristlighet! Skulle man kunna tro
att trots allt den märkligaste frändskap
på avgörande punkter råder mellan de
båda diktarnas uppfostringsidéer?

Tolstoi förklarar en gång i from
enfald att det skulle bli en läkedom för
världen om man helt enkelt läte bli att
göra det man själv icke finner
förnuftigt, d. v. s. allt det som nu hela vår
europeiska värld gör, exempelvis »lära
sig de döda språkens grammatik». Vad
man förnimmer i detta polemiska
yttrande mot de klassiska språkens
studium, ja ofta finner helt öppet uttalat, är
den ryska folksjälens fientlighet mot
själva den humanistiska civilisationen;
däri uppenbarar sig Tolstois oklassiska
hedendom, samhörig med den forntida
gudom som enligt Gorki icke var en
Jupiter utan en rysk gud, »som sitter på
en tron av lönn under en gyllene lind».
En till ytterlighet gående antihumanistisk,
antilitterär, antiretorisk uppfattning av
läroämnenas vikt och praktiska
nödvändighet härskar i Tolstois
uppfostringsskrifter; han aktar kunskap i läsning och
skrivning ingalunda för så viktig som
den traditionellt aktas i Europa; han
hyser icke den ringaste humanistfruktan
för begreppet analfabetism, utan har
försvarat detta enligt våra föreställningar
barbariska tillstånd. »Vi se människor
utrustade med alla kunskaper för
lantbrukets ändamål», säger han, »som ha
riktig uppfattning av dess inre
sammanhang, ehuru de varken kunna läsa eller
skriva; eller utmärkta militära
befälhavare, köpmän, verkmästare,
maskinmästare, hantverkare, idel män vilka livet
helt enkelt uppfostrat och vilka genom
denna uppfostran tillägnat sig ett stort
förråd av vetande och klart tänkande,
men vilka varken kunna läsa eller skriva.
Å andra sidan finns det sådana, som
kunna det, men som ingalunda tillägnat
sig ny kunskap genom denna fördel.»
Och när han framhåller motsatsen
mellan folkets verkliga behov och den
undervisning som de högre klasserna påtvinga
det, så tänker han framför allt på att
de lägre skolorna utgått ur de högre:
dessa senare hade allra först blivit
grundade, icke de förra, först klosterskolorna,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0517.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free