Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fjorton dar på Förenta Staternas tak. En expedition till Mount Whitney 1913. Av Anders Ångström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders Ångström
Gr egg ser tillbaka utan att dock förvandlas
till e n saltstod.
Vi lämnade nu trädgränsen bakom oss.
Alla bäckar forsade i glad
uppsluppenhet efter nattens regn; här och var måste
vi vada med vattnet ovan knäna. De
första vitglänsande drivorna börja visa
sig. Vägen blir nu brantare och
smalare, här och var med lodräta stup på
sidorna. En stackars mulåsna, lastad
med vätgascylindrar, förlorar fotfästet,
söker fåfängt och krampaktigt att hålla
sig fast med frambenen, rullar och faller
slutligen utför det svindlande stupet, för
att slutligen stanna som en orörlig svart
punkt 200 m. under oss. Efter en lång
brant stigning, där vi delvis hade att
vada genom drivorna, blir slutligen själva
toppen synlig på nära håll. Den står
upp som en syl i luften, skimrande vit
mot den svartblå himlen där bakom.
Men mot eftermiddagen börja åter
molnmassor att hopa sig, och inom kort äro
vi mitt uppe i ett åskväder, där
knallarna mångdubblas genom ekot från
oräkneliga klippväggar. Samtidigt
börjar, såsom fallet ofta är på stora höjder,
snö att yra och genom den vita slöjan
skimrar då och då zickzacklinjen av en
blixt eller än oftare skenet av en
urladdning, som ej har blixtens linjeartade
struktur utan tyckes sträcka sig genom
hela luftmassan och komma luften
omkring oss att fosforescera i blåvioletta
ljuskaskader. Det nyper i hårrötterna
vid tinningarna, då gnistorna slå ut vid
hårspetsarna; vid naglarna glänsa små
violetta gnistor, då man sätter upp
handen i luften. Asnedrivarna vägra att
föra åsnorna till toppen i detta väder.
De servera oss historier om människor
och djur, som blivit ihjälslagna av
blixten under försöket att nå toppen. Då
alla hotelser, böner och löften icke synas
bita på dem, låter jag lösgöra
instrumenten och sovsäckarna, vilka jag,
Ken-nard och Gregg under uppbjudande av
alla våra krafter lyckas släpa upp de 2
å 3 hundra meter som ännu återstodo
till själva toppen, där en liten stenhydda,
innehållande tre små rum och uppförd
av Smithsonian Institution i Washington
för eventuella expeditioners räkning, bjöd
oss ett välbehövligt skydd mot lufthavets
raseri. Vi gjorde upp eld med tillhjälp
av ett litet förråd av bränsle som redan
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
