Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fjorton dar på Förenta Staternas tak. En expedition till Mount Whitney 1913. Av Anders Ångström - Hemlös. Av Ragnar Jändel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders Ångström
komligt slut, och han tycktes ej kunna
tåla det låga lufttrycket (omkr. 440 mm.).
Vi förde honom in i hyddan, fingo i
honom litet konjak och varm stark
mexikansk föda, men han kunde ej behålla
den och låg hela natten och flämtade
som i andnöd. På morgonen kom Elder
upp från sitt läger medförande en del
proviant. Professor Merritt följde med
ner med Elders och en mulåsnas hjälp
och repade sig, som vi sedan erforo,
ganska snart.
De fjorton dagar, som vi anslagit åt
studier och iakttagelser på Förenta Sta-
ternas tak, svunno hastigt. En morgon,
då solen ännu icke gått upp över de
östra bergkammarna, började jag icke
utan en viss saknad nedstigandet. Dessa
dagar, då vi varit ensamma med solen,
omgivna av klar blå luft, dessa nätter
med snö under oss och med en tropisk
stjärnhimmel över oss, de stå oförgätliga i
minnet och lika mycket högre än vanliga
dagar och nätter som toppen av Förenta
Staternas tak är högre än öknen
däromkring med sitt alf alfagräs och högre
än de idylliska orangelundarna vid Eos
Angelos, dit vi nu återvände.
HEMLÖS
Av RAGNAR JÄNDEL
Jag hittar ej hem i kväll.
Jag går i mörker.
Knappt finner jag här en sten
att luta mitt huvud till.
Jag känner så smärtsamt: där hemma
jag väntad är.
Där hemma i själens allra
djupaste rum
i kväll är det tyst och stjärnklar
högtidskväll.
Där ler mot de stora stjärnor
min käraste blomma.
I stillheten stå
de gyllene kandelabrar
med levande ljus. —
Men ack — jag finner ej väg
att gå,
jag hittar
ej hem i kväll!
Ur rymderna mörkret framstormat
så ödsligt och stort.
Mörkret är i mitt öga,
stänger min väg.
Igenom dunklet jag hör
en silvertonande klocka:
Dig väntar ditt hem så härligt,
välkommen!
Hur bränner mig ej mitt svar,
mitt hjärtas snyftan gäll:
Jag vet ingen väg.
Jag hittar ej hem i kväll. —
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
