- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
482

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En handfull dun. Av Sigfrid Siwertz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sigfrid Siwertz

måste de så yttermera höja rösten, och
folk, som i ensligheten varit vana att
tala föga och tyst, hetsas av slikt
rytande till ytterligare ilska. Och i ilskan
kom så med en gång i en het och
slam-mig urladdning allt det upp, som fordom
blivit för sämjans skull svalt och
ned-kämpat. De började med ett par åror,
som Öberg lånt och som kommit knäckta
tillbaka, men då hade Öberg strax en
hötjuga till hands, som han måst göra
ett nytt skaft till, sen Nordin haft den
i sin hand. Och sen så var det
strömmingsvalar, som det bara gått sjuttio
strömmingar på, och bunkar med mjölk,
som varit blå som ett kalvöga och
smakat rena källvattnet. Men när man
kommit på den bogen, då är det inte långt
till att kalla varandra tjuvar och
luren-drejare. Dit hän hade de kommit, då
ådan plötsligt lyfte med stort vingbrak
och sträckte utåt fjärden. Och då ryckte
gubbarna hastigt närmare varandra igen,
men voro lika högljudda för det och slutade
inte, förrän de svurit en dödlig fiendskap
och önskat varandra längst ned i helvetet.

Sen var inte mer att tillägga, utan
de gingo med stora steg var till sitt.
Men det var ändå ett gräl som alla andra
och hade väl till slut kunnat biläggas,
om inte gubbträtan åtföljts av
käringhetsen. Underligt ändå, strax förut hade
kvinnfolken inte vetat av annat än
dräglig grannsämja, men nu voro de strax
färdiga att salta i ilskans kokande gröt.
Fast det är ju så att käringar inte kunna
leva utan att skvallra, och nu kröp allt
det fram, som gubbarnas forna såthet
näpst och hållit tillbaka. Lovisa, det
var Nordins tjolliga piga, hon gaddade
husbonden med allt förklenligt, som Öberg
och dennes Kristin haft att säga på hans
rygg. Bland annat hade hon gått
utanför deras kammarfönster, och då hade
hon hört Kristin gnälla, att Nordin måtte
ha tjära på fingrarna, efter allt fastnade

i dom. Och detta lömska ord ur ett
fredligt förgånget var som ett hemskt
förgift och retade Nordin ännu långt
värre än det ärliga skället nyss. Och
hemma hos Öbergs visste den lama
Kristin, som legat i sin säng i tio år, ändå
förundransvärt mycket om Nordins
illfun-der och försmädliga talesätt, såsom att
Öberg var svarslös mot korna sina och
att förståndet hanses inte var tilltaget
efter aptiten. Och på Kristins ton, när
hon förtalte detta, kunde man nog
höra, att hon inte gav Nordin alldeles
orätt. Sä trampade gubbarna hela dagen
omkring på heta plåtar, och björndansen
slutade med att båda som på ett givet
tecken störtade ned med yxan i näven
och revo upp bryggan mellan sig. Öberg
tog fyra plankor och Nordin fyra, ty de
hade byggt hälften var. Så hade
förbindelsen brutits, och nu voro Albottna
och Skälbottna två öar med hatets stora

och stormiga vatten mellan sig.

*



Första tiden var det nästan som
något festligt och högtidligt att leva i stor
fiendskap och vara sig själv nog. Öberg
gick själv ner på Lappen och mjölkade
sina två kor, vilket Lovisa förr gjort åt
honom mot ett halvstop om dan. Och
han tyckte nu att Vissa och Sommarlöv
voro hans, Lars Emanuel Öbergs, på ett
helt annat och påtagligare sätt än förut.
Och Nordin fick ha Lovisa att ro vid
fisket. Hon rodde visserligen inte som
Öberg, för en karl är ju en karl, men
i stället så var Nordin nu husbonden och
kunde kommendera och gräla som han
ville och behövde aldrig täppa till sin mun
för hövlighets och välanständighets skull.

Ja, det var den kråmande
självtillräcklighetens tid, men där kom snart
gruvliga bakslag både till sjöss och till lands.
Hatet har sina lustar, så länge det ännu
finnes gammalt gott fredshull att tära på,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0530.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free