Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En handfull dun. Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En handfull dim
men sedan blir det elände. Nordin och
Öberg hade givit varandra goda
handtag och på det hela kämpat sida vid
sida mot en karg jord och ett
oberäkneligt och farofyllt hav. Nu var det slut
med detta, och de stodo ensamma mot
övermäktiga fiender.
När midsommar var över och höet
slaget, då tronade Öberg ännu högt på
hölasset och klatschade åt sin gamla
krake och blickade med djävulsk triumf
ned på den eländige Nordin, som med
Lovisa mödosamt fick bära in sitt hö på
stänger. Men när potatisen sen skulle
kupas, då fick Nordin en visserligen usel
upprättelse, ty Öberg ägde inte något
årder, utan nu fick det ske under
mödosamt trälande med spaden i hand, som
fordom skett lätt och lekande med den
enes häst och den andres redskap.
Låg Öberg över till lands, så hade
Nordin i stället sina triumfer på sjön.
Inte bara det att Öberg nu var utestängd
från bästa fiskvattnen för aborre, sik och
ål, han hade också svårt att klara sig i
ökan, ensam som han var. Blev det
fulväder, så kunde Nordin ro långa lovar
bara för att få se på, när Öberg ensam
i den drivande båten fick slita upp
näten, trasiga och fulla med tång och töfior.
Saken gick till slut därhän, att den ene
blev krossad till lands och den andre på
vattnet. Den stund kom, då Nordin
fick leva på bara fisken, för hans enda
ko började sina, och han kunde inte få
henne till tjurn, då färjan var Öbergs.
Hade han inte haft grisen skulle det sett
mörkt ut för honom till vintern. Men
mitt över på Albottna blev det heller
inte i längden för fett, ty fisket måste till
slut helt uppgivas, och man fick leva på
mjölk och bröd. Nej, det var inte
roligt att kliva in i kammaren och höra,
hur käringen jämrade sig efter fisk. Hon
hade just ingenting annat än att ligga
där och tänka på maten, hon skulle äta.
Och så på den stora fiendskapen förstås.
Hatet blir värst hos dem, som ligga
hemma och icke få ta i med sina nävar.
Men nu var olyckan den, att hon icke
såg någon levande själ utom Öberg och
icke hade någon annan att utösa sin
bitterhet över. Så kunde det ofta tyckas,
att hela hatet gick ut över honom.
Ja, det var snart så långt gånget att
bleka nöden började titta fram mellan
fiendskapens tornade åskmoln.
Under slika omständigheter skulle väl
det mäktiga förnuft, som sitter i
människans måge, till slut ändå ha segrat
och en försoning åvägabragts, om icke
en stor och förfärlig händelse inträffat.
Nordins gris dog helt plötsligt. Lovisa,
fjollan, hade ett sätt att umgås med
oskäliga kreatur rakt som de varit hennes
likar, och med grisen pysslade hon som
med ett litet barn. Hon var så rädd,
att den stackarn skulle förkyla sig, att
hon aldrig tordes öppna gluggen, utan
det olycksaliga djuret halvkvävdes i sitt
smutsiga bås. Och så en morgon låg
han där som sagt med benen i vädret.
Det var en stor och omänsklig sorg,
fast man dolde den för att Öbergs inte
skulle få anledning att glädjas. Men så,
en hel vecka efteråt, började Lovisa
grunka om att hon sett något konstigt
vitt i hon. Och då var man snart på
det klara med, att det var ett
nidingsdåd från Albottna-sidan.
Två dagar senare låg Öbergs hund
i potatisåkern med krossad skalle. Det
var bara en halvren bondstövare men
fin jakthund ändå, och Kula hette han.
Öberg hade icke haft annat sällskap i
sin möda och älskade hunden mer än
allt annat på jorden. Han gick nu bakom
sitt hus, så Nordin inte skulle hora’t,
och där satt han på huggkubben och
grät och jämrade sig.
Efter detta blev där ett vilt och
obeskrivligt hat, och de började på allt sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
