Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En handfull dun. Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S igfr id S i w er t z
att äta ut varandra, så att Nordin fick
mest ligga och dragga efter näten sina,
sen Öberg varit där och skurit loss
nätvakarna, och Oberg han fick plåstra
om sina kor, som kommo hem haltande
och blodiga av stenkastning. Ingen av
gubbarna tordes släppa något av sitt ur
sikte utan de smögo omkring tärda av
hunger, hat och fruktan och vaktade på
varandra, medan de ömkligen
försummade den stridslinje, som vette mot
havet och den hårda naturen.
En stormig decemberafton lade Öberg
sina usla skotar i viken. Det hade
blivit för svårt utan fiskmaten. Men han
tordes som sagt inte längre ut än i viken
och han hade sälbössan med sig, så
Nordin kunde inte över och riva ner
hans gistgård, som han nog tänkt. Och
inte gick det heller att tjuvmjölka korna,
ty de voro så rädda efter stenkastningen
att de löpte till skogs, bara han syntes.
Men nu kom där upp stora moln,
och mörkret föll på hastigare än Öberg
beräknat, så han blev dödligt rädd och
bara väntade att få se lågorna slå upp
från sitt hus. I ivern och
förskräckelsen tappade han ena årån och när han
skulle hugga den, så föll han själv i,
matt och konstig som han var. Där
hängde han nu i båtkanten, medan ökan
drev till havs med vind och ström.
Nordin hörde nödropen, just som
han kiev in i sitt kök med ett fång ved.
Han slängde veden med stort brak vid
spiseln och gick omkring och skramlade
och stötte med allting. Men så blev
han plötsligt tyst igen och lyssnade,
hårt, spänt. Och samtidigt lyssnade även
Lovisa och skruvade sig. Sedan började
de båda två att stöka och skramla igen.
Men Nordin blev ändå allt oroligare.
Han trampade, suckade och vred sig
som en mask pä kroken. Och han
tänkte plötsligt på att stöta sik. Själv
stod han i stäven och tog upp de djupa
siknäten, där månskenet lyste i maskorna.
Men vid årorna satt Öberg och visste
precis, hur han skulle ro i det steniga
grundvattnet. . . Nordin tänkte också på
morgnar, då de legat ute på Gölpan och
väntat på ejdersträcken. Skruvisen lyste
vitt på kobbarna, men vattnet var
vår-blått. Och vettarna hoppade, och så
kom sträcket och skotten smällde, hans
och Öbergs . . .
Nordin tog ett långt steg mot dörren.
Men då såg Lovisa under lugg på
honom, och hennes bleka, sneda ansikte
blev ännu snedare. Och hon skruvade
sig och tittade i hörnen och spottade ut
orden mellan sina tandlösa käkar.
— Det är grisen vår’n som skriker!
Han går igen, stackarn! Vi kommer
nog te hora’n ofta, när vi sitter vintern
ut utan sovel.
Då sjönk Nordin ner vid slagbordet
i sitt fattiga och smutsiga kök, där
eländet för längesen hållit sitt intåg. Och
han höll händerna för öronen, ända till
allt blivit tyst.
Hela natten låg Nordin sedan
sömnlös och visste inte om han ryste eller
njöt. I gryningen steg han upp. Jo,
Öbergs öka var alltjämt borta. Och
ingen rörde sig uppe i huset, utan där
var tyst och mörkt. Nordin kände sig
så konstigt kall, och där var ett otäckt
lömskt lugn inom honom — som på sjön
före en by. Redan började det lida långt
på morgonen, och ingen Öberg syntes
till. Nej, det hade nog gått honom som
rättvist var.
Nu började Nordin göra allt trängre
lovar kring huset, ända tills han hörde
en svag ängslig röst pipa därinifrån:
— Är det du Öberg? Var har du
hållit hus hela natten, din stolle?
Då sprang Nordin därifrån och gav
sig ut på sjön, ty det hade mojnat ett tag.
Efter den långa frånlandsvinden syntes
där varken spår av öka eller åror. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
