Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En handfull dun. Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En hand f ii II dun
Öbergs skötkubbar såg han och tog
upp skötarna, och där var bra nog, en
fyrtio valar. Men han tog inte av fisken
utan lät den ligga på berget.
Hela dagen gingo Nordin och Lovisa
tysta om varandra. De kastade
förstulna blickar över till huset mitt emot.
Det var tyst och tomt och mörkt. Allt
liv tycktes utrotat.
I skymningen tog Nordin och bar
över de torkade skötarna i Öbergs bod.
Flera gånger på natten var han uppe
och lyssnade i vindbruset. Nu hade det
nämligen börjat blåsa från havet.
Följande dagen var det snöstorm,
men Nordin vankade ändå ute. Oron
grävde i bröstet på honom. Han visste
ju, att han måste in till den lama Kristin,
men det var rakt som en mur stått i
vägen. Till slut hörde han tvärs genom
stormen, hur de mjölkträngda korna
ömk-ligen råmade från lagårn. Då röt han
åt Lovisa att ta en spann och komma
med honom. De mjölkade först korna,
sen klevo de in i Öbergs kök. Lovisa
ville springa sin väg, men han höll henne
fast i armen. I köket var kallt och
svart, och dörrn till kammarn var stängd,
och de stodo där tvekande framför den.
Han vände på tungan de ord han skulle
säga, när han räckte henne därinne den
spenvarma mjölken. Äntligen fick han då
upp dörrn, men då studsade de vid en
hemsk syn. Den lama hade vräkt sig
ur sängen, krupit på armarna fram till
fönstret och lyckats häva sig upp mot
bordet. Där hängde hon nu död med
rutorna krossade framför sig.
Kammarfönstren var vänt från deras stuga, och
därför hade de inte hört hennes rop.
Hon måste ha svimmat och legat där,
tills hon frös ihjäl. Eller vaknat igen och
skrikit allt mattare i skräck för hungern
och ensamheten, ända tills hon dog.
De buro henne i sängen och klädde
henne i ett rent lintyg. Sen gingo de
hem, husbonden och pigan.
— Det var du ditt as som hade
mig till’et, sade Nordin och slängde sig
själv i fållbänken som om han varit en
säck med smutskläder.
Lovisa skruvade med axlarna, tittade
i hörnen och var snedare i synen än
någonsin tillförne:
— Inte kunde en veta att det var Öberg,
mumlade hon. Inte kunde en veta.
De släckte inte lampan den natten.
Och så kom det ännu en morgon.
Sent kom den uppkrypande ur
vintermörkret. Ute röt havet sitt hat mot
mänskorna. Aldrig förr hade Nordin
sett med slika känslor ut mot sjön.
Rakt omänskligt var vädret. Nu låg
stormen in mot land, och han kiev
omkring på stränderna väntande att få se
ett lik kastas upp. Men havet behöll
sitt. Nu stod han och såg på gulnad
strandråg, som skälvde med tunna ax
för ilarna. Och sugande tomt var det
i bröstet på Nordin. Där var tomt efter
hatet, lika tomt som efter en förlorad
kärlek. Och han kände sig erbarmligt
liten. Mörkrets snara återkomst skrämde
honom. Han såg det redan krypa upp
igen ur öster. Och i stugan däruppe
låg den andra döda. Han vågade inte
dit in igen. Vad i Jesu namn skulle
han ta sig till med liket. Förvandlingen
kunde ju börja när som helst. Och inte
kunde han ta och gräva ner henne utan
vidare. Då var det länsman och cellen.
Fick han inte länsman på sig ändå?
Två döda, det såg för omänskligt ut!
Så kom det åter en natt. Aldrig
hade Nordin tänkt så många tankar som
den natten. Han föll i en dvala framåt
morgon och vaknade vi middagstid.
Det var samma rytande väder som förut.
På kvällen började han snickra en
485
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
