Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En handfull dun. Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigfrid Siwertz
kista åt Kristin. Han hölls med arbetet
i boden hela natten. Stormilarna vräkte
som brottsjöar mot knutarna, och det
tjöt i varje springa. I gryningen var
han färdig och väckte Lovisa.
— Upp nu! Vi ska in te prästen
med Kristin!
Lovisa satte rågkaffet på elden och
drog på sig sina paltor. Hon ryste i
hela kroppen. De lade den döda i
kistan, spikade på locket och buro henne
ner i storbåten. Lovisa stod där på
bryggan och plockade med fingrarna och
stirrade i vattnet.
— Nå, ska du med nu, din olycka!
ropte Nordin, som redan var klar med
dubbelrevet.
— Ja men korna, gnällde Lovisa.
— Korna har foder för tre dar. Jag
har lagt för åt dem.
— Ja men, det är ju rakt ett
dö-väder, Nordin, rakt ett döväder!
— Jag måste i väg, mumlade han.
Hon ska i vigda jorden. Det är som
en kil i skallen på mig.
— Det är Oberg som kallar på oss
därute, huttrade hon. Det är Öberg
som kallar.
— Kan väl så vara det, men ut måste
jag, för den domen har fallit.
— Nej, men jag vågar rakt inte i
båten, Nordin! Jag vågar inte!
— Nå, stanna då, ditt elände! Stanna
du! Jag har ju sällskap i kistan!
Därmed stötte han ut. Men då sprang
hon ombord, innan det var för sent. Hon
vågade inte dröja ensam på Skälbottna,
ty ett sådant land hade det blivit.
Kryssen på fladen gick bra nog, och
Friklovens udde rundades i lä av
Svart-flyckorna. Sen bar det av undan
vinden ut på havsöppna fjärden, och sjön
blev grov, och det for både svart och
vitt över vattnet.
Nordin satt där med ett kramptag
om rorkulten och spände ögat i brotten
— det var en gammal försvarsställning.
Nu tänkte han bara på vad som måste
skötas, och det var som en lättnad. Men
Lovisa hon skalv och kvidde och var
mer från vettet än någonsin.
Mitt ute på fjärden gick rodret.
Hjärtstocken var sprucken, men under
den sista tidens elände hade Nordin inte
haft tid att laga något. Innan han nu
fick ut en styråra, hade båten kommit
tvärs och fått in en brottsjö. Och
innan han fick henne undan vind igen,
så var hon halvfylld och kom inte undan
för sjöarna. Och långt, långt var det
ännu från land. Och kistan flöt omkring
och hogg dem i knäna. Och Lovisa
hon satt där mot masten blek som ett
lik och bara kvidde. Hon var inte god
till något, Lovisa.
Då sade Nordin ett stort ord:
— Ja, hade Öberg nu varit här, då
hade han kunnat hösa, mumlade han.
Och det var hans sista ord i livet.
Strax därpå kom den sjö, som tog
storbåten. Hon hade vältrat fram många
mil över havet, men nu var hon där
och gjorde sitt verk. Öberg hade kallat
på dem, och nu drog han dem till sig.
Kristin blev den enda som fick ligga
i vigd jord. Hon flöt i land i träkistan.
Ja, så går det, när inte
skärgårdsbönder kunna hålla frid. Havet är fiende
nog. De ha nöden att slåss emot. Och
det är krig som räcker. De äro livets
yttersta utposter mot vintermörkret och
de brottande elementen och det stora
omänskliga. Och så förråda de
varann åt fienden, förgöra varandra
inbördes. Det börjar med en näve dun
och slutar med bara bleka döden. En
galenskap är det. Fast kan man begära
mera visdom av fattiga bönder än av
denna världens mäktige?
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
