- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
487

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av John Gustavson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Oswald Spenglers historiefilosofi

Av John Gustavson

VÄKTARE, vad lider natten?
Blir det då aldrig ljust mer i
vårt av hat mellan folken och
hat mellan klasserna
förmörkade Europa, där numera även
människokärlekens och barmhärtighetens självkorade
apostlar gå fram under ropet: Vill du icke
vara brodern min, slår jag genast in skallen
din?

Så fråga runt om i vår kulturvärld
ångestfulla röster. Och från nederlagets
och upplösningens Tyskland kommer
svaret: Det blir aldrig ljust mer, åtminstone
ej för oss västerländingar. Vi ha trätt in
i den stora fimbulvinterns æra. Finis
Europæ!

Så förkunnar åtminstone Oswald
Spenglers
profetiska röst i det trots överord,
misstag och felsyn betydelsefulla arbetet
»Untergang des Abendlandes».

Det är en på oövervunna motsatser
överrik bok Spengler under nämnda titel
sänt ut i världen. Först och främst gapar
där en vid klyfta mellan vad boken enligt
författarens självdeklaration åsyftar och vad
den faktiskt verkar. Spengler påstår sig
ha velat, att hans bok skulle verka så, att
den nya generationens människor skulle
vända ryggen åt kunskapskritik, lyrik och
måleri och i stället ägna sina krafter åt
politik, teknik och marinväsen. Varför?
Jo, de kulturbildande krafterna äro döda,
och den västerländska mänskligheten har
oåterkalleligen trätt in i civilisationens
gubbstadium. Det är således
nödvändighetens talan han anser sig föra med sin
ovan nämnda maning till den nya
generationens människor.

Ha vi svårt att lägga denna hans
maning på hjärtat, så beror det till ej ringa
del på att i hans egen bok brinner en het
kärlek till allt det, som han vill förmå oss
att vända ryggen åt, medan han har svårt
att dölja sitt förakt och sin kyla inför allt
det, vars talan han påstår sig kallad att
föra. Hela hans bok är en ståtlig hymn
till det kulturskapande, ur vars paradis
han anser den moderne västerländingen för
alltid utjagad. Civilisationsstadiet däremot,
som enligt hans egen utsago är vårt öde
och därför ock vår uppgift, målar han i
dystra tunga färger. Har han rätt i att
den västerländska människovärlden
ändgiltigt inträtt i civilisationens stadium, så
torde man knappast kunna tillerkänna hans
egen bok någon större förmåga att försona
oss med detta öde. Den värvar inga
anhängare för civilisationens sak utan
skapar snarare upprorsmän, föraktare och
fansvikare. En oövervunnen och av författaren
av allt att döma fullkomligt opåaktad
motsats möta vi ock i hans uppfattning och
bestämningar av det historiska livet och
dess egenart.

Å ena sidan få vi veta: den historiska
världen står i den skarpaste motsats till
naturvärlden. Den förra är sprudlande,
skummande liv och till hela sin struktur
organisk. I den historiska världen stöta vi på
gestalter och icke lagar, bilder och
symboler och icke formler eller system, det
engångigt verkliga och ej det beständigt
möjliga. Dess upplevelseform är den
irrevertibla tiden och ej rummet. Den är
ödes- och ej kausalitetsbestämd. Inom densamma
gäller det kronologiska och ej det
matematiska talet. Men å andra sidan sätter
boken som sin huvuduppgift att visa, att
de egentliga historiska verkligheterna, som
för Spengler utgöras av ett 10-tal
individuella, av varandra helt oberoende kulturer,
äro alltigenom naturbestämda organismer,
växter, bundna till ett bestämt landskap
och identiska till struktur och
utvecklingsfaser, varför det blir möjligt att beräkna
och förutsäga det historiska skeendet. Så
tycks statiken segra över dynamiken, talet
över skeendet, rummet över tiden, döden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 15:43:02 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1922/0535.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free