Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
livet åtminstone till en viss grad är bestämt
av de rent fysiska förhållandena.
Visserligen finns där hos Spengler
antydningar om att varje kultur skulle vara
bunden till ett bestämt landskap. Hur han
tänker sig denna bundenhet, har han
emellertid ej närmare utfört. Av allt att döma
kan determineringen genom landskapet hos
Spengler knappast spela någon större roll.
Lade han tonvikt på denna determinering,
skulle han nämligen råka i strid med sin
egen lära om kulturerna som urfenomen.
Han skulle ock få svårt att få ett dylikt
antagande att rimma med den utpräglat
emanistiska tendens, som genomgår hela
hans kulturuppfattning.
Det enda i egentlig mening verkliga
är nämligen enligt hans uppfattning ett
tiotal kulturandar. Allt annat är strängt
taget blott utflöden och utstrålningar från
dessa.
Spenglers stränga determinism hindrar
honom naturligtvis från att räkna med att
det historiska livet innebär en kamp för
absoluta värdens realisering. Det historiska
skeendet diskvalificeras av Spengler till en
ren naturprocess, i vilken vilja och
avsiktlig värderealisering ej ha något rum.
Spenglers radikala värderelativism, som
måste tillerkännas en långt större
konsekvens och genomtänkthet, än den
sedvanliga fransk-engelska värderelativismen kan
göra anspråk på, avlägsnar honom ock från
den uppfattning av det historiska livet,
som lägger tonvikten på
värderealisationen.
Alla värden äro för Spengler relativa
till en bestämd kultur. Värdefullt är vad
som gynnar ifrågavarande kulturs växt och
fulländning; värdelöst däremot det som
lägger hinder i vägen härför. Det som
är värdefullt för en kultur blir emellertid
på grund av kulturandarnas absoluta
olikhet med nödvändighet absolut värdelöst
för en annan. Mellan de olika kulturernas
värden härskar en skarp antagonism; de
komplettera icke utan utesluta varandra.
Med Spenglers determinism och
relativism sammanhänger intimt hans djupt
pessimistiska syn på de kulturer, han
skildrar. Dessa växa upp, blomma hastigt och
vissna länge för att så dö och glömmas.
Har en kultur dött, så är allt som om den
aldrig hade funnits. Kulturerna äro
nämligen för Spengler rena naturföreteelser och
såsom sådana underkastade all blott naturs
tragiska öde.
Spenglers kulturandar representera
nämligen knappast några verkliga värden. Han
ser i dem närmast rena organismer, som
blott äro. Hans starkt understrukna
strävan att biologisera det historiska livet
vittnar om att hans grundsyn på kulturen är
rent naturalistisk.
Konsekvent fasthåller han emellertid ej
den naturalistiska synen på de kulturella
fenomenen. Ofta nog sammanföras i
Spenglers historiesyn värde- och
fakticitetssynpunkterna. Stundom synes han förkasta
det från alla värden bortseende fränt
biologistiska betraktelsesättet och kan till och
med göra sig till målsman för ett så
anti-naturalistiskt klingande yttrande som detta:
historikernas sanna uppgift ligger i att söka
få ett grepp på de kulturella företeelsernas
mening (Sinn).
För att detta skall tänkas vara möjligt
måste man emellertid förutsätta av de olika
kulturandarna oberoende absoluta värden,
liksom ock en objektiv sanning. Spengler
kommer så i strid med sin egen
värderelativism.
Här liksom på många andra punkter
märka vi, att Spengler ej förmår
konsekvent fasthålla sina egna
grundförutsättningar. Detta ligger i sakens natur. All
genomförd relativism måste nämligen, som
vi i det föregående antytt, slå sig själv i
ansiktet och i sista hand avslöja sig som
en maskerad absolutism.
Draga vi så facit av det sagda, så torde
som resultat kunna fastslås: Spenglers
försök till bestämning av det historiska livets
väsen måste tvivelsutan anses strandat
redan av det skälet att denna
väsensbestämning ej förmår rymma ett flertal för den
historiska erfarenheten konstitutiva drag.
Erfarenhetsmaterialet kommer ej till sin
rätt, utan beskäres, stympas och omtolkas.
Innan vi gå vidare skola vi ägna några
ord åt Spenglers kamp mot den moderna
idén om ett verkligt framåtskridande.
Tvivelsutan ligger där något djupt berättigat
och betydelsefullt i Spenglers inskärpande
av att varje kultur har en egenartad
inriktning, en säregen gångart och stil, som sätta
sin omisskännliga prägel på en kulturs alla
skapelser.
Är det nu möjligt att med insikten i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
