- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
493

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av John Gustavson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Osiuald Sp engler s historiefilosofi

varje kulturs ojämförliga individualitet
förena den moderna idén om ett verkligt
framåtskridande ?

Spengler förnekar detta, och ser man
på hur denna moderna framstegsidé
vanligen fattas och framställes, kan man ej
förneka, att han i allt väsentligt har rätt.

Ofta nog har den moderna
framstegsidén ej förmått räkna med djupt olikartade
kulturstilar. Synen på kulturutvecklingen
har varit alltför unilateral. Man har slutit
blicken för livets outtömliga mångfald och
flödande rikedom och opererat med en
enkel, relativt enhetlig människonatur, som
inom alla kulturer och under alla perioder
haft samma grundinriktning, samma sätt
att se och föredragit samma värden.
Framåtskridandet, som man fattat som alltigenom
automatiskt, som ett öde, har så kommit
att bestå dels i att insikten i vad man
verkligen ville alltmer klarnat, dels i att
medlen för det åtrådda målets uppnående
blivit alltmer förbättrade och fulländade.

Måhända är det likväl möjligt att
samtidigt som man gör full rättvisa åt det
kulturella livets rikedom och mångskiftande
individualitet, fasthålla tron på ett verkligt
framåtskridande utan att, som den moderna
framstegstron ofta gör, förfalla till en ren
mediatisering av de föregående kulturerna
och en apoteosering av den nuvarande
kulturen. De olika kulturinriktningarna
kunna ju tänkas utfylla och komplettera
varandra, så att de först sinsemellan bilda
en värdenas kosmos. Möjligt är ock, att
ordningen för deras framträdande ej är
godtycklig och meningslös, utan företer ett
verkligt uppåtstigande, om ock i spiral.
Värdeuppenbarelsen blir genom varje ny
kultur ej blott fylligare och rikare, utan
innebär ock en fördjupning och ett
trängande närmare centrum. Ingen kultur blir
så blott medel, utan alla ha del i det
högsta, om ock på olika sätt och i olika
mått.

En dylik syn involverar naturligtvis ock
en påtaglig irrationalism och relativism.
Men denna relativism förnekar och
utesluter ej det absoluta. Detta fattas här som
det outtömliga, åt vilket intet oändligt
fullständigt kan giva uttryck. Alla uttryck bli
så med nödvändighet relativa. Men det
relativa är ej uteslutet från det absolutas
sfär utan vilar däri.

Spenglers karakteristik av de olika
kultursjälarna hör till det mest fascinerande
och intressanta i hans bok. Han förråder
här ofta en enastående intuitiv skarpblick,
även om det är oförnekligt, att han ofta
nog förfaller till ren konstruktion och
genom att understryka blott vissa drag
tecknar karrikatyrer i stället för verkliga
människor. Han har ej blick för att allt är
i allt, och därför bli hans kulturanalyser
ofta nog mycket ensidiga. Störst omsorg
ägnar han åt teckningen av den apolliniska
eller antika och den faustiska eller
moderna kulturen.

Mera i förbigående berör han den
egyptiska och den magiska eller
syriskarabiska kulturen. Sämst till boks står hos
Spengler den apolliniska kulturen. Spengler
är till brädden fylld av ett sannskyldigt
antikhat, och på den antika kulturens
bekostnad upphöjer och glorifierar han icke
bara Västerlandets faustiska, utan ock
Orientens absolutistiska, orgiastiskt måttlösa
kulturer.

Den apolliniska kulturens människor äro
ögonblicksvarelser utan pietet och känsla
för det förflutna och utan omsorg för framtiden.
De gå helt upp i nuet. De äro euklidiska
människor, som avsky och frukta det avlägsna
och gränslösa och helt giva sig hän åt det
närliggande, klart åskådliga och handfast
kroppsliga. Det plastiskt kroppsliga är,
menar Spengler, den antika kulturens ursymbol,
liksom vägen är den egyptiska och det
gränslösa rummet den faustiska kulturens
ursymbol. För det individuella liksom för
det historiska livet och de djupa
ödes-makter, som forma och bestämma allt
mänskligt liv, saknade den apolliniska
människan fullkomligt sinne.

Otvivelaktigt är i Spenglers
karakteristik av den apollinska andan sant och falskt
blandat om vartannat. Hans grepp på
denna anda är mer än en gång verkligt
genialt. Sant är oförnekligen, att den
apolliniska andan i motsats till den faustiska
är inriktad mot det plastiskt åskådliga och
mot det närvarande. Denna inriktning
präglar antikens tänkande, konst, religion
och totala livsförning. Men den antika
människan stannar ej vid det närvarande
och ögonblickliga som sådant, utan söker
lyfta upp detta till det evigas sfär.
Ögonblicket vidgas och fördjupas, tills det
rymmer evigheten. Det är ej på det förbi-

493

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:50:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1922/0541.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free