- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
494

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av John Gustavson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förbi-ilande och flyktiga, antikens människa är
inriktad, utan på det förblivande och bestående.
Hon vill bjuda tiden att stå stilla.

Det är sant, att den apolliniska
kulturen söker det begränsade, men därför ej
det punktuella och insulära, utan snarare
det fulländade. Det är den kvalitativa och
individuella fulländningen, den antika
plastiken syftar till. Här framträder skarpt
motsatsen till Orientens kulturer med deras
dyrkan av massan, orgiasmen och gränslösheten.

Det fanns emellertid en tid, då den
apolliniska människan ingalunda var
okänslig för locktonerna från Östern. De joniska
försokratikerna äro liksom den orgiastiska
och mystiska orficismen ingalunda
främmande för Orientens gränslöshetssträvan,
oändlighetstörst och maktdyrkan. De ha,
dessa apolliniska människor, en
omisskännlig likhet med Spenglers älskade
barockmänniskor.

Det är först under den antika
kulturens högsommar som den
apollinisk-plastiska inriktningen icke utan en hård kamp
ändgiltigt segrar och den antika människan
sliter sig lös från beroendet av Orienten.

Spengler, som i alltför hög grad
betonar varje kulturs absoluta enhetlighet, ja,
ensidighet, har ingen blick för dessa drag
i den antika kultursjälen.

Själv är han en varm tillbedjare av de
väldiga massorna, den våldsamma, måttlösa
kraften och den otämda gränslöshets- och
maktdriften. Därför känner han sig
befryndad med Orientens mass- och
gränslöshetskulturer, liksom med den
maktälskande och kraftsvällande barocken,
under det att den antika kulturen med dess
inriktning mot det kvalitativa, individuella
och fulländade förblir honom främmande
och djupt osympatisk.

Utrymmet tillåter oss ej att mera
ingående syssla med Spenglers
kulturkarakteristiker. I förbigående vilja vi dock ägna
några ord åt hans karakteristik av den
faustiska kulturen. Frågvärt torde väl vara,
huruvida gränslöshets- och
oändlighetsdriften är något specifikt för denna kultur.
Orientens kulturer voro tvivelsutan fyllda
av en lika djup oändlighets- och
gränslöshetstörst. Missvisande torde det vara, då
Spengler gör det gränslösa rummet till den
faustiska kulturens ursymbol, ja, ej ryggar
tillbaka för påståendet att för denna
kultur är Gud ett med det gränslösa rummet.
Detta påstående har måhända en viss
giltighet för den naturalistiska inriktningen.
Men det torde ingalunda kunna förnekas,
att väl så inflytelserika riktningar inom den
faustiska kulturen sökt övervinna och nå
ut över det gränslösa rummet. Faustisk
filosofi har ofta nog understrukit, att
rummet ingalunda är något absolut utan ett
blott fenomen, och ingalunda varit
främmande för tanken på en över all rumlighet
höjd Gud.

Intressant och givande är den i
Spenglers kulturanalyser ofta mötande skillnaden
mellan kultur- och civilisationsstadierna.
Varje kultur mynnar, anser Spengler, ut i
civilisation. Den senare är kulturens
ålderdoms- och förfallsstadium.

Vad utmärker då de egentliga
kulturstadierna? Jo, organiskt väsende och naivt
skapande. Kulturen är i långt högre grad
än civilisation bunden till ett bestämt
landskap och står i ett intimt samband med
den omgivande naturen. Den bäres och
livas av en gemensam själ och drives fram
av en inre nödvändighet. Människorna
förnimma sig som käril för högre makter.
Den sanna kulturmänniskan är fylld av
levande tro på överindividuella värden. Hon
är fri från avsikt och beräkning. Hennes
skapelser äro väsensuttryck. Hon kan ej annat.

Civilisationen åter är ett
storstadsfenomen utan någon organisk förbindelse med
ett bestämt landskap. Den är
intellektualistisk, individualistisk, irreligiös, maktlysten,
beräknande och full av tusen baktankar
och avsikter. Människorna sammanhållas
ej längre av tron på gemensamma värden,
av tradition och blodsgemenskap, utan stå
isolerade. Homo homini lupus.

Spengler har emellertid en utpräglad
benägenhet att i all kultur spåra
civilisationens förfallsbaciller. Den sanna
kulturen flyttas allt längre och längre bort, och
slutligen upptäcka vi, att Spenglers sanna
kulturmänniskor ännu ej ha höjt sig över
det instinktiva naturplanet. Kultur blir för
honom detsamma som de naturvuxna, av
reflektion oanfrätta instinkternas herravälde.
Även häri uppenbarar sig den naturalistiska
tendensen i Spenglers tänkande.

Spenglers distinktion mellan kultur och
civilisation saknar ingalunda föregångare.
Till en viss grad sammanfaller den med
Goethes skillnad mellan Epochen des

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 15:43:02 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1922/0542.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free