Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bernhard Risberg. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
redvilligt celebrerade officiella fester, hade
som så många andras den konventionella
retorikens stelnade form. Dundrande,
påträngande var hos honom denna retorik
icke, endast omarkerad, litterärt opersonlig
och blek. Det vore föga skäl att här
påminna om slik tidig bundenhet av
traditioner, ifall den ej tytt på några
betecknande egenskaper: ett solitt studium av
vår svenska klassiska humanistiskt betonade
litteratur och pieteten för det som därvid
dröjt kvar i hjärta och öra.
Risbergs förhållande till livet var
sålunda strax från början bokmänniskans. Han
grundlade som student den grekisk-romerska
lärdom, vartill även hans senare, mera
konstnärliga lyrik haft ett förhållande. Men
endast bokmänniska var han ej, ingen poet
är bara det. Den här ifrågavarande har
från sin barndom indruckit våra
skogstjärnars och våra furors poesi, har gjort
bekantskap med den sega och trofasta
kraften hos vår allmoge. Hans debuthäfte
röjde det -— bland en mängd
obetydligheter fanns där strofer om uppsvensk natur
och uppsvenska människor, vilka icke hade
den sterilt akademiska regelmässigheten och
retoriken och vilka, fastän ingalunda
märkliga eller artistiskt mycket särpräglade,
dock i sin kargt osmyckade formgivning
tydde på verklighetsingivelse. Det var
Bernhard Risbergs svenska och mänskliga
väsen som kom fram i dem; och
livsvandrarens tidiga, alltför tidiga kvällsvemod
sjöng där någon gång redan.
Men i synnerhet hade denna i stort sett
omarkerade och famlande debut en enstaka
dikt, som inte bara strax uttryckte en
avgörande splittring i sin författares väsen
— det är ju ur splittringen som så mycket
poesi växer! -—■ utan även strax blev till
något av det allra bästa han överhuvud
skrivit.
Dikten kan ses i relief mot de bleka
och litterära akademiska festdikterna. Dessa
bli då sinnebilden av det ensidiga
studieliv, varifrån poeten längtar bort i det poem
jag nu skall tala om och som på intet sätt
liknade dem.
Han sitter och läser ett grekiskt drama,
men han är trött. Blicken faller på en
Venus Milo-bild — gudinnan, som i sin
lugna, över människoävlan höjda skönhet
blickar ut i ett overkligt fjärran. Och
liksom Aiskylos’ eller Sofokles’ hjältar nyss
för ett ögonblick blivit som tomma skuggor,
så tillfredsställer ej heller gudinnans kyliga
idealskönhet. Blicken sjunker ifrån henne,
hon har ej livets värme -— och
kontrastbilden manas omedvetet fram:
arbetsrummet omkring honom försvinner, och hans
själ ser en fager idyll:
I sommarljus en vänlig vy,
en liten eklummig skärgårdsby.
Venus Milo-bilden blir så en sinnebild
av det ensidigt abstrakta, som följer
studietillvaron och kräver dryg betalning
för »vårt högre andliga liv».
Och han ser för sitt inre en annan
Venustyp, ungmön i skärgårdsbyn:
En spann i handen, på bara fötter
går spänstigt en högväxt flicka förbi.
Hon ler, hon böjer sakta sitt huvud
— och därpå följer en rent ypperlig
målning, som ställer henne livslevande för oss
i hennes varma och sunda fägring. En
dag hjälper han henne och de andra med
sädesbärgningen — och skildringen doftar
av råg, lyser av solsken mellan skurarna,
ger verklighetens liv och fart i sina raskt
målande slängrim: det är icke stelbent
retorisk vers:
Som i väg en skrinda från logen ramlade,
genast ett lass in på golvet skramlade.
Nyss hörts på avstånd åskans slag,
och droppar fallit, först spridda, så samlade.
Men snart höll det upp. Fram solen skar.
Hästar och folk fingo pusta. Kvar
vi sutto i halmen. Hur skön hon var,
där hon satt bredvid mig varm och däven
med blick som böljeglitter klar!
Vi hade vid samma arbete stått.
Det var mig, som om jag nu henne nått,
som vore var skranka emellan oss häven
och vi två sunda naturbarn blott.
Hon kommer honom till mötes alldeles
troskyldigt. Men med ens går det upp
för honom, att härav kan ju intet bliva,
och han drager sig tillbaka från flickan,
som —- tydligen ej kan fatta varför.
Han far ut mot kulturens offerväsen
och tillägger följande av särdeles äkta klang:
Och stundom jag upprännt en vacker saga
att från onaturen och kivet draga
för alltid till skäret ut tillbaka,
förfiningens konstlade lust försaka,
välja kustbons strävsamma id
och enkla fröjder, födan taga
ur strandens åker och fjärdens vatten,
tjädern, älgen och sälen jaga,
om dagen möda och sömn om natten,
vid härden i stugan lycka och frid,
jag ung och hon min unga maka.
500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
