Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bernhard Risberg. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bernhard Risberg
o
Men hans öde är ett annat, han är
kedjad vid kulturen — och vid lampan
å sitt arbetsbord, hos sina greker och sin
stumma Venus Milo ser han åter hela
scenen, hur den varma, verkliga
lantflickan gick förbi därute i somrnarlandskapet
och log, hur de förstodo varandra — och
jämväl det meningslösa avskedet:
Hon gråter och jag — jag bittert ler.
Denna stillsamma resignation inför
försakelsen av det mest grundmänskliga verkar
starkt såsom anklagelse. Diktens värde är
betydligt. Den är djupt saklig, i
behandling ej mindre än i ämne. Den har en
känslans och en livets värme som hos det
sakligas egna stora poeter — utan
jämförelser för resten tänker jag i detta
sammanhang på ingen ringare än Runeberg.
Bernhard Risberg har aldrig sedermera
skrivit något där hans intimaste personliga
känsla fått en sådan episk soliditet som
i den lilla historien om »Venus på skäret»
mitt uppe bland debuthäftets många klena
eller ofullgångna alster.
När Risbergs förstlingsbok kom ut 1893,
hade den antipoetiska förhäxningen från
förra årtiondets utilism och
problemdebatt brutits även bland de yngre, men
realismens tekniska lärdomar gjorde sitt gagn,
och verkligheten hade i ökad bredd blivit
tillrättalagd även för lyriken. Man ser
det ju nog t. ex. i den nyssnämnda »Venus
på skäret», fastän den ej har något av
realistisk »skola». Tidspoesi och »frågor»
funnos ej i boken och ha aldrig funnits hos
Risberg; hans vers har alltjämt handlat om
hans individuella känsloliv, ehuru oftare i
objektiv gestaltning eller med en viss
reflexionens skärpa än egentligen lyriskt.
En »kultur»-diktare, en klassiskt och
lärt betonad poet har han förblivit även
sedan det kommit mera konst och
personlighet i hans verser än i debutbokens
omarkerade ting. Hans yttre levnadsställning
har låtit honom behålla kontakten med
kulturarbetet. Som lektor i svenska och
klassiska språk i den gamla, fordom till
och med berömda bildningshärden
Linköping, är hans dagliga värv sysslandet
med grekisk-romersk och svensk litteratur.
Där har han utfört de flesta av sina
ovannämnda tolkningar från antiken, liksom för
övrigt arbetet om den svenska versens teori.
Och då han fortsatte som poet, gick han
bland annat de vägar, dit hans kärlek till
den klassiska hävdens och mytens gestalter
förde honom. Vår nyaste poesi går sällan
de vägarna. Det har dock skett, större
och originellare även än hos Risberg. Men
denne har i alla fall ett litet knippe dylika
dikter, som kännare skola värdera.
Late-ranens oförlikneliga Sofoklesstaty låter
honom en gång lyckligt formulera det
antika väsen han älskar:
Vad hovsam värdighet! Vad milt behag
i denna mantels veck, så osökt buren
Den sanna, evigt manliga naturen.
Hans lilla poetiska relief om Xenofon,
som mottager budskapet om sonens död
och lugnt bekransar sin hjässa, då han hör
att han fallit segrande, äger denna
sofok-leiska attityd. Och »Orfeus och Eurydike»
är en reliefmedaljong med fint besjälade
linjer och med en så åskådlig bild som
den om Orfeus’ själ, vilken på färden
uppåt från Hades av längtan efter hustrun
tänjde sig ur kroppens band och
lik lågan av ett ljus, som bärs,
sig böjde bakåt.
Till dessa tvenne smådikters hållning
bidrager deras form, den jambiska trimetern
— detta upphöjdaste och ädlaste av metra,
den grekiska tragediens stora vers, föga
känd i den allmänna öbildningen bland
nutidens »litteräre» men en gång odlad av
våra främste, dock sparsamt och på sin
plats, i känslolägen som ligga alphögt över
de vardagliga.
Andra risbergska antikiserande
smådikter äro landskap, där de klara linjerna
överskuggas av en lätt romantisk
stämningsslöja. I dem ljuder Pans herdeflöjt. Så
har »Vårnatt i Hellas» lyrisk charme i
sin korta, anakreontiska versrad och likaså
»Jonisk kväll». Det blir icke lärd
verskria, det blir levande organisk bilddaning,
när poeten låter natten — i sanning den
grekiska Nyx! — uppstiga »svartmantlad
med silverhäktor» — eller
morgonrodnaden gudinna Eos
högt svänga sin saffransmantel
till tecken åt solens hästar.
Kallar skalden vissa sina dikter för
»skulptur och målningar», passar det också
bra in på det myckna objektiva och be-
Soi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
