- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
503

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bernhard Risberg. Av Fredrik Vetterlund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

B er nh ar d Risberg

äro de jag nu åsyftar lyrik i folklig ton,
som ur de enklaste livskänslorna söker att
inifrån organiskt förnya sin poesi. I
motsats till sitt konstinstrument »violin» (hos
honom ingen särskilt lycklig beteckning)
kallade han engång detta folkliga spel
»nyckelharpa». Förställningskretsen vill
vara den naturligt enkla, som alla
människor direkt se, känna, höra, utan en
klassisk eller geografisk eller filosofisk eller
någon som helst »kulturell» antydning,
liksom utan en bild från modernt stadsliv.

Endast undantagsvis anknyter Risberg
till det bondska manér, som hos konstpoeter
vanligen blir tillgjort och ointressant
(»Ros-lagspolkett»), och någon gång imiterar han
à la Runeberg primitiva nationers folkdikt.
Men hans egentliga »nyckelharpe»-poesi
är den som direkt ger »folkets» eller de
enkelt naturliga människornas känsloliv i
en motsvarande lyrisk form. Utan konster
men icke utan en avvägd och genomförd
konst, som i de två korresponderande
stroferna »Nyckelpigans spådom» med sin
äkta viston av lätt förväntansfull
skalkak-tighet:

Nyckelpiga, fin och grann,
sätt dig på min högra hand:
nu jag handen höjer.
Opp och ned och ned och opp
går du till var fingertopp
och betänksamt dröjer.
Nyckelpiga, jag förstår
vad du menar, när du går
och vart finger granskar:
du tar mått till handskar,
brudehandskar, trå la la!
Snart så ska vi bröllop ha!

Nyckelpiga, röd och svart,
flyg nu, flyg, jag vet nog vart:
jag dig ej fördröjer.
Opp och ned och ned och opp,
kryp sen till var fingertopp,
när han handen höjer.
Nyckelpiga, han förstår
vad du menar, när du går
och vart finger granskar:
du tar mått till handskar,
brudgumshandskar, trå la la!
Snart så ska vi bröllop ha!

Det är inte stor poesi men friskt som
ett grönt blad.

En skyggare men ej mindre lycklig
förväntan utsjunges i den unga hustruns visa
till det »rena fina. nyårsnyet», på vars
»krumma båges topp» hon vill hänga sin
nya, gömda lyckas hopp för året. Åtskillig

dylik förenklad lyrik, särskilt i boken »På
nyckelharpa och violin» från 1908, utföl
mer eller mindre lyckligt.

Dessa Risbergs försök att skapa en
organisk folklig vispoesi ledde väl ej till större
resultat. Och trots det otadligt
konstnärliga i de nämnda exemplen blev det gärna
som om själva blomman av denna poesi
ej finge slå ut, som om växandet stannade
vid de saftiga, gröna bladen.
»Nyckelharpe»-experimentet vann ej heller den
uppmärksamhet det dock gärna kunnat påkalla
—-lika väl som månget strävande av andra,
vilkas bana legat i ett varmare kritikens

solsken än Bernhard Risbergs.

* *

*



Men även utanför nyckelharpetonen,
även som »kultur»-poesi saknar Risbergs
lyrik vanligen den mjukare, yppigare
blomningen. Något uppsvenskt kargt ligger i
hans lynne och tycks nästan symboliserat
i hans namn; på gråberget, bland enriset
växa praktblomstren ej. Också ur en
annan synpunkt får man nog intrycket, att
Risberg icke egentligen vore lyriker — det
vill säga, när man i hans olika samlingar
allt från debuten och genom »Vallmo och
blåklint» (1906), den nyssnämnda »På
nyckelharpa och violin» (1908) och även »Den
osynliga kedjan» (1012) läser ett stort
antal matta och omarkerade stycken,
underlägsna de grekiska bilderna eller de
folkliga eller »Venus på skäret» med deras
rikhaltigare objektiva innehåll. Och dock
blir det i sista hand dikternas egen lyriska
själ som ger intresset åt hans verser; och
tager man ett litet knippe av hans bästa
— såsom för några år sedan skedde i
urvalet »Syn och sång» (1920) — skall man
finna beaktansvärda lyriska ting av olika
slag. Detta urval hade till och med
kunnat vara något ymnigare än det blev; det
finnes i diktsamlingarna stycken, som ej
bort förbigås.

Glansfull, färgskimrande, melodirik,
im-provisatoriskt sorglös är denna lyrik icke.
Undantag finnas, som i en dikt »Vid
havet», där den gamla romantiska längtan
bort — med böljan, med måsen, med
seglet — får uttryck i fulltonigt svällande
måleriska strofer. Ytterst sällan kan det
komma ett tonfall som detta:

503

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0551.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free