- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
504

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bernhard Risberg. Av Fredrik Vetterlund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fredrik Vetterlund

Bäcken — — — flyr
när vintern vill ta honom fatt,
och hinner lyckligt till vårens land
och skrattar ett silverskratt

eller något delikat som »Nattviolens

Skymning lett till sängs
hela blomstersläkten o. s. v.

Väl saknas icke glättigare tonfall inför
sydländskt eller soligt leende naturskönhet,
men det nordiska landskapets allvar hör
mera ihop med hans läggning. Han är,
som vi alla, fästad vid det storartade och
underbara naturskådespel vårt land
erbjuder. Han ger våra själars mystiska
förnimmelse av

sommarkvällens underbara ljus,
blott vålnaden av ljuset du är.
Du flyter kring trän och kring hus
likt minnet av en död som var mig kär.

Du skimmer från en sol som sagt farväl,
dröj kvar kring mitt ensamma hus.

Hans livsvandring är ensam. Skogen lär
honom, att en människas liv och verk är
som en furas sus, som ej kan skiljas från
andra furors. Vandraren, som gör upp eld,
vandrar och kommer ej åter, och en
främmande, lika tillfälligt ditdriven, yttrar
flyktigt: »här någon rastat på sin färd».
Skalden har ett starkt intryck av livets flyktighet.
Tidigt fattade han det i »Vandrarens
kvällssång», han betonar, att man måste
gripa ögonblicket, ty i valsens nästa minut
ber man förgäves om »ett enda litet varv
ännu». Och en hans sonett säger
motsatsen till Dantes berömda ord om smärtan
av att minnas lyckostunderna i eländet:

— — — ljuva himlaunder

att i min lyckas tninne kunna låga

av vällust än, då jag i ve går under!

Men minnas, då mig kval och leda trycka,
att fåvitskt jag försmått min ungdoms lycka
och valt, då vingar bjödos mig, en krycka,

men minnas, att min själ ej mött en kvinnas,
men minnas, att jag intet har att minnas:
kan någon mera bitter smärta finnas?

Det är bitterheten från »Venus på
skäret» omigen, och dess energiska uttryck
tyder ingalunda på avmattning. Poesin får

betalas med livet men bliver då också i

någon mån livets tröstarinna.

* *

*



Frappant fristående i det samtidslitterära
»landskapet» har Bernhard Risbergs
poetfigur ej blivit, och hans poesi har i viss
mån stannat vid ansatser: neoantika,
folkligt visartade, mera konstlyriska. Om man
ej fruktade att missförstås, ville man säga,
att han väsentligare hört till de kallade,
som varit varma av möjligheter, än till de
utvalda, som därjämte förunnats att rikligen
utföra dem. Det något karga hos honom
motsvarar på ett egendomligt sätt den
svenska hedens och furuskogens, det svenska
gråbergets karghet. Men även ansatserna
— ibland, som vi sett, utmynnande i
fulländat vacker diktning -—- visa en poesi,
ett lynne, en man. Romantiker är han ej,
om ej poesiens allestädesnärvarande stråle
just är det romantiska; han frambringar
lika litet det obestämda i stämning och
ton som det oändlighetssökande eller —
paradoxala i tanke. Han håller sig på
middagslinjen mellan känsla och förstånd;
han företer en viss nykter, ja skarp
reflexion, och hans form är motsvarande
»vårdad», slutande sig till traditionen, men i
hans mogna dikt med inre liv och utan
efterklang av särskilda poeter; blott
undantagsvis frambringar den en rent originell
strof (den om sommarnattens vita
vålnadsljus, vars lätta svävande omedelbart
kommer fram i verstakterna). Stort patos,
märkliga syner och tankar, sprudlande,
färgskimrande rikedom, frappant artistisk
ursprunglighet — det erbjuder denne diktare
ej, men en manligt försynt känslovärme
bakom vederhäftiga ord, och ett livsvemod,
som griper därför att livsmöjligheterna varit
så stora. »Moder jord, jag skall gå in i
ditt lugna moderssköt». Mig påminner
totaliteten av Bernhard Risbergs poesi om
en blommande ljunghed. Där är »kargt»
på sitt sätt, där finns stenar och ris. Men
hur frisk och kysk är icke den mörka
grönskan, hur trivs ej vår svenska själ
därinne, det alstras honung i blomstren,
och vilken själfull och vemodig förklaring
lägger ej den varma, röda solnedgången
så långt ögat ser, över hedens egen purpur!

504

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free