Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bernhard Risberg. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
Bäcken — — — flyr
när vintern vill ta honom fatt,
och hinner lyckligt till vårens land
och skrattar ett silverskratt
eller något delikat som »Nattviolens
Skymning lett till sängs
hela blomstersläkten o. s. v.
Väl saknas icke glättigare tonfall inför
sydländskt eller soligt leende naturskönhet,
men det nordiska landskapets allvar hör
mera ihop med hans läggning. Han är,
som vi alla, fästad vid det storartade och
underbara naturskådespel vårt land
erbjuder. Han ger våra själars mystiska
förnimmelse av
sommarkvällens underbara ljus,
blott vålnaden av ljuset du är.
Du flyter kring trän och kring hus
likt minnet av en död som var mig kär.
Du skimmer från en sol som sagt farväl,
dröj kvar kring mitt ensamma hus.
Hans livsvandring är ensam. Skogen lär
honom, att en människas liv och verk är
som en furas sus, som ej kan skiljas från
andra furors. Vandraren, som gör upp eld,
vandrar och kommer ej åter, och en
främmande, lika tillfälligt ditdriven, yttrar
flyktigt: »här någon rastat på sin färd».
Skalden har ett starkt intryck av livets flyktighet.
Tidigt fattade han det i »Vandrarens
kvällssång», han betonar, att man måste
gripa ögonblicket, ty i valsens nästa minut
ber man förgäves om »ett enda litet varv
ännu». Och en hans sonett säger
motsatsen till Dantes berömda ord om smärtan
av att minnas lyckostunderna i eländet:
— — — ljuva himlaunder
att i min lyckas tninne kunna låga
av vällust än, då jag i ve går under!
Men minnas, då mig kval och leda trycka,
att fåvitskt jag försmått min ungdoms lycka
och valt, då vingar bjödos mig, en krycka,
men minnas, att min själ ej mött en kvinnas,
men minnas, att jag intet har att minnas:
kan någon mera bitter smärta finnas?
Det är bitterheten från »Venus på
skäret» omigen, och dess energiska uttryck
tyder ingalunda på avmattning. Poesin får
betalas med livet men bliver då också i
någon mån livets tröstarinna.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
