Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några böcker om och av konstnärer. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några böcker om och av konstnärer
mellan Spanien, där han gjort en rundresa
under våren, och Ryssland, där han under
förvintern debuterar på slottet Zarskoje
Selo som porträttör av storfurstliga barn.
Den spanska resan är en solig
parentes i hans levnad. Hans brev därifrån
överflöda av glöd, färg, hänförelse,
inspiration. Det har aldrig klätt honom att
försöka vara blaserad och skeptiker, under
Andalusiens sol är han uteslutande ung
och lycklig. Han skriver om spansk natur,
om Kastiliens majestätiska ödemark och
om söderns yppiga färgprakt, om sol och
blommor och unga flickor, om mohrisk
arkitektur, om gamla sägner och om
zigenar-liv. Han upplever stämningar »som en
sida i en urgammal bok», han ger
ögonblicksimpressioner, sådana som aldrig få
uttryck i hans måleri. Inför de gamla
mästarna i Pradogalleriet — det bästa
museum i världen — känner han sig som
målare bland målarna, aldrig har han känt
den intimitet med gamla tiders konst som
här, och han känner nu avsmak för den
målarsmörja, man ser i Paris.
Återkommen dit finner han allting litet och trivialt,
de beundrade fina franska lufttonerna fadda
och grådaskiga. Men när han följande vår
kommer till Paris direkt från Petersburg,
då är Paris berusande och härligt, då
erfar han en sällhet som hade han blivit
fri ur ett fängelse.
Han hade rest till Petersburg för att
måla ett par beställda flickporträtt. Som
ledamot av akademien därstädes deltog
han i dess utställning, resultatet blir
beställning från storfursten Vladimir på en
grupp av dennes två barn, och sedan är
det kejsarinnan som vill ha en liknande
grupp av sina två barn. Hela vintern blir
den av sina ryska yrkesbröder avundade
utlänningen bunden i huvudstaden och på
slotten. Från december in i mars är han
mest inlogerad på Gatschina. Han kom in
i en atmosfär, som han kallar bysantinsk
eller assyrisk. Det har sitt intresse att om
också endast ytligt se ett stycke ryskt hovliv
på nära håll. Han konstaterar den största
älskvärdhet hos kejsarinnan Dagmar,
god-mod hos kejsaren och ovanlig intelligens
hos den 13-årige tronföljaren, den blivande
Nikolaus III. Men han har fullt klart för
sig, att undermineringen av hans talang
nu börjat, att den väg, han beträtt, leder
till andlig död för den som ej räddar sig
i tid. Och det är vad han gör, då han
sätter sig i vaggonen och — vaknar i
Paris.
Det är nu sommartavlan från fjolåret
vinner medalj på salongen och inköpes för
Luxembourgmuseet. Och nu skriver
segervinnaren: »Vet mamma, att jag nu igen
svär på att bli målare och bara en riktigt
god målare.» Han borde ha understrukit
orden »nu igen». Han längtar efter att
kunna samla sig till ett arbete av
betydenhet, det gäller »icke att arbeta lika mycket
som hittills men tio gånger bättre». Hans
hårdnackade misstro till sig själv tvingar
modern att söka förmå honom att inse sitt
eget värde. »Det är visst gott och bra»,
skriver hon, »det sanningens tal, som
vännerna Bastien och andra föra och kan
måhända sporra dig, men medge att det också
stundom nedstämmer dig. Allt vad de
säga dig om ett allvarligt och träget arbete
är gott och väl, men då du börjar betvivla
din kapacitet, då är du på villospår. Du
är kapabel till vad som helst om Gud vill,
du kan och du skall åstadkomma det mått
av arbete för samtid och framtid, som är
dig förelagt, och skall allt mera mogna till
mera lugn och kraft och harmoni och skall,
hoppas jag, bliva så andligt fri, att ej den
enas och ej den andras mening skall ha
inflytande på dig.»
Minst av allt hade detta söndagsbarn,
som aldrig vetat vad motgång och
underskattande ville säga, bländats av
framgången, och bättre än de flesta uppbar
han den utan att förhävas. I sina brev
till modern är han allt fortfarande den
orolige sökaren, som tynges av sina
fordringar på sig själv, och dessa fordringar
endast ökas av framgången. För honom
är varje nytt arbete en ny debut, att stå
stilla vore liktydigt med att bli efter, att
uppge striden.
De hittills utgivna breven nå fram till
sommaren 1883. Han har ännu ej fyllt
30 år, mycket återstår för honom att sträva
efter, hans starkaste ord äro ännu ej sagda.
Hans väg gick till förenkling och
fördjupande, och hans sista skede medförde i
hans konst det nationella inslag, hans
landsmän väntat av honom redan då han var
ung och allt för tidigt hälsades som den
blivande föraren. I boken om modren
följer man händelsernas gång i Finland
under de år, som förde fram till sekel-
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
