Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några böcker om och av konstnärer. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några
att han vid första möjlighet vände ut igen.
Bland främmande mötte han vänlighet och
erkännande, från landsmännen mest
förargelser, trakasserier, hårda omdömen. Han
slog rot i Köpenhamn, levde där sin
lyckligaste tid, blev dansk medborgare, var för
övrigt hemmastadd både i Rom och i Paris.
Sina hundår i utlandet halkar han över
i sina levnadsminnen. Nämner endast
orden prövoår, zigenartillvaro. Jag minns
från en frukost i Paris hans uttryck: »Ett
år kan man svälta utan att taga skada,
men det andra året bryter en». Det var
på Hasselbergs lilla matställe vid
Boulevard St. Jacques — om jag minns rätt —
de båda skulptörerna kommo dit från sitt
arbete, båda iförda fotsida nerierade blusar,
Hasselberg med en mössa tillverkad av
en hopvikt tidning. Det låg något av
djup tungsinthet över Sindings magra,
knotiga ansikte. Jag påminte mig detta, då
jag läste hans yttrande, att melankoli är ett
genomgående karaktärsdrag hos skulptörer:
»Jag har känt en enda bildhuggare, som
alltid var glad ■—- och han hängde sig».
Sinding hade vid sin första utflykt ur
boet blivit inskriven som elev vid
akademien i Berlin. Han stannade där en
timma, föredrog att uppfostra sig själv i frihet.
På gamla dagar hade han själv elever.
Någon skola behöver skulptören — det
erkänner han gärna — nybörjaren behöver
ledning i fråga om det rent tekniska, om
uppbyggandet av en staty, om lerets
behandling, om proportioner, form, linjer.
Men det viktigaste vetandet får man
tillägna sig själv. Man klarar sig med
begåvning och energi.
Han är fanatisk frihetsman och förargar
sig bland annat över, att människorna
trivas bäst, när de äro bundna och fjättrade
och att ali världens konstnärer älska regler
och dogmer för tanke och skapande. Själv
erkänner han endast den lag för konsten,
att inga lagar skola finnas. Det är dylika
åsikter som ställt honom ensam och
hindrat honom att växa fast någonstädes.
Han var de många och stora
ansatsernas man. Idéerna trängdes i hans hjärna,
och han ryggade aldrig för dristiga anlopp.
Av egen erfarenhet skrev han, att alla stora
konstverk skapas med en övermänsklig
energi, en annan gång att en skiss kan
nnehålla hela kvintessensen av ett stort
verk. Sin största styrka hade han själv i
det omedelbara, impulsiva uttrycket för
idén.
Hans verksamhet omfattar ett halvt
århundrade, och han liksom andra såg
smaken och idéerna växla. När han tänker
på de franska skulptörerna från 1880-talet,
på »dessa mästare, som togo mig upp i sin
krets och hyllade mig som deras jämlike»,
skriver han med vemod:
»Det vet jag nog, det kommer — och
har redan kommit — perioder, då så mycket,
även av det bästa, blir omodernt.
Människorna äro nu en gång ej annorlunda än
att de bli trötta av att se för länge till
och rned på det skönaste, och så bli de
vreda och skälla. Men det betyder
ingenting, det som duger skall nog stå sig och
komma upp igen».
Här är ej platsen att vidare ingå på
hans konstnärsskaps karaktär — lika litet
som på Edelfelts. Sinding har skrivit sina
minnen av segrar och motgångar, raskt,
säkert, utan spår av effektsökeri, i syfte
att »låta folk veta litet om bildhuggares
villkor, hur vi skapa våra konstverk och
hur vi leva vårt liv». Boken med sitt rika
bildmaterial, som bland annat utgöres av
en mängd förskisser och teckningar, blev
hans testamente till de kvarlevande vännerna
av hans originella personlighet och livfulla
konstnärsskap.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>