Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Den hjemløse. Af Richardt Gandrup - Höstsnoett. Av Gustaf Munthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Richardt Gandrup
Lad du den Sag falde. Du er ikke stærk
nok til at være Medvider her. Alt dette
tager jeg alene paa min Samvittighed.»
Hun vendte sig fra ham og gik hen
mod Døren til sit Soveværelse.
Inden hun naaede hen, sagde han
kort, men ikke uden Mildhed:
»Du er færdig nu — her i mit Hus.»
Hun svarede ikke. Rolig, som havde
hun intet hørt, lukkede hun Døren efter
Præsten blev staaende lidt, før han
blæste Lampen ud. Saa gik han
langsomt tilbage til Forstuen, hvor han
laa-sede Yderdøren. Inde i det varme og
dæmpet oplyste Kontor satte han sig
træt i Stolen ved Skrivebordet og saa
frem for sig.
Han sad og tænkte paa, at nu gik
den fremmede videre sin Vej ud i
Mørket over det barske Land, søgende
Döden, som alene er al Elendigheds Ophør.
HÖSTSONETT
Av GUSTAF MUNTHE
Se, höstens starka gud i parken träder
med frostig blick och hotfullt blottad klinga,
i fjärran stormens tunga klockor ringa
och båda marken storm och nordanväder.
Men rik är hösten, guld han icke skräder,
och praktfullt röda frukter träden bringa,
se mellan molnen himlens blåa springa,
se jorden täckt av lövens gyllenläder.
Nu bärgar bonden in det gyllne kornet,
Pomona vandrar fram med ymnighornet,
och humlen mognar till det starka mjödet.
Du är en stolt fanfar till hårda strider
men ock, o höst, en i barockens tider
förgylld och snidad bild av överflödet.
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
