Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Till skalden Tegnérs psykologi. Av E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till skalden Tegnérs psykologi
här går igen. Det är också längtan efter
den ungmö, som han redan som
sextonårig yngling fästat sig vid. En varmt
avhållen broders död ökar tungsintheten
men ger också anledning till att hjärtat
får lättas (Elegi vid en Brors död). På
sommaren nämnda år skriver han till sin
välgörare på Rämen, som tillika är den
älskade unga flickans fader (Tegnér har
då förlorat, jämte brodern, också en kär
syster):
»För min del skulle jag önska att min
ordning snart komme. O! för länge fastläser
Ödet med sorgens fjättrar mina steg vid jorden,
vid stoftets ringhet, för länge stänger det min
längtande själ från lugnet och sällare bygder.
— — — Förlusten av två syskon inom två
månader, föga tillfredsställelse med det förflutna,
missnöje med det närvarande och mörka
utsikter för framtiden," min ojämna hälsa, mitt
ännu mera ojämna lynne och vissa andra
vidrigheter, sensiblare måhända än alla de förut
nämnda, taga lugnet från mitt sinne och göra
mig ännu vid 20 års ålder oftast nedslagen och
ledsen vid världen.»
»Vissa andra vidrigheter», sensiblare
än alla de andra, lättades emellertid
inom kort så till vida, som den unga
flickan, föremålet för hans kärlek, Anna
Myhrman, med moderns samtycke gav
honom sitt ja. Men faderns bifall kunde
icke på ett par år utverkas; och under
tiden tror sig Tegnér ha anledning till
svartsjuka: en bitter dikt riktar han
»Till den Trolösa». Än skriver han i
det följande glödande kärlekssånger, än
vemodsfulla kväden med tanke på
graven. Fadern ger sitt tillstånd till
förlovningen. De ungas gemensamma lycka
hägrar. Men åter kommer svartsjukan
och tvivlet på den älskade, och nu —
i början av år 1805 ■— starkare än
någonsin. Till en intim vän och frände
skriver han då: »Det är, som du vet,
ganska rart att finna ett
fruntimmershjärta, som verkligen har det värde för
vilket det inlöses. De mesta äro blott
spelpenningar, som gå laget om utan
halt och valör. — — — Ehuru jag
håller ganska mycket av Anna, är jag
likväl icke säker att hon som hustru
skall göra mig lycklig. — — — Ingen
annan än en narr väntar av äktenskapet
eller något annat i livet en full
lycksalighet; jag tänker åtminstone icke
därpå; men vad jag önskar är att ej bli
olycklig, att finna i det äktenskapliga
livets behag ett slags ersättning för dess
många besvärligheter och ledsamheter.
Och bör jag kunna hoppas det?»
Utsikterna ljusna emellertid snart,
och den äktenskapliga lyckan präglar
de närmaste åren (från 1806). Men
»besvärligheterna» och »ledsamheterna», som
han fruktat i äktenskapet, uppenbara sig
efter hand. När brodern Elof träder i
brudstol 1810, överraskas han av ett
kväde från den fordom glade Esse,
vars lyckönskan är ganska reserverad:
Svärmeriet har förstorat
mänsklighetens lycka. — Nej,
paradiset är förlorat
och på jorden finns det ej ...
Fritt för stjärnorna, för månen
svärj din lycka, svärj din tro:
tro mig, i de giftas bo
är Bekymret äldsta sonen.
Och till Elofs brud tecknar sig svågern
i Lund såsom »grubblaren i söder, som
ingen glädje mer och inga rim har
kvar».
Sjukdom hemsökte ofta det unga
Tegnérska boet, där barnskaran snabbt
tillväxte, en och annan gång decimerad
av döden. »Tillståndet i mitt hem är
sjukligt och dåligt efter vanligheten»,
skriver han på våren 1814. Döden
härjade också bland hans kära i
hembygden: år 1815 ryckte den bort den nyss
nämnde ende kvarlevande brodern Elof,
vid vilken han varit fästad med de
starkaste band. »Det anar mig att jag snart
kommer efter. Ty länge kan man dock
531
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
