Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Till skalden Tegnérs psykologi. Av E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Wrangel
ej hålla ut uti det sorgehus som kallas
livet.» Och när han samma år för första
gången håller en predikan i Rämens
kyrka, säger han i de vemodiga
inledningsorden ifrån, att han fruktar att det
också blir den sista.
Men trots allt detta, trots
dödskänslan, som från denna tid ofta bekajar
honom, står Tegnér dock nu fram som
skald i den högsta styrka och klarhet,
och under de femton åren från 1808 till
1823 ljuda från hans lyra friska och
frimodiga sånger än av djupt allvar, än
av uppsluppet skämt. Nu stiger också
hans sångmö till fulländningen genom
Svea, Nore, Sång till solen, Jätten,
Prologen 1820, Nattvardsbarnen, Axel och
Frithiofs saga. Särskilt strålar
sångar-glansen klart kring hans bild åren 1819—
1820. Hjärtnupet vemod, pjunkande
sentimentalitet avvisar han nu med hån:
»En evig längtan är ej sången, han är
en evig seger blott». Tegnér känner
sig som den starke, segervisse. Livet
ler mot den modige, bekymren äro till
för att övervinnas:
Med friska ögon vill jag blicka
omkring mig i den sjuka värld,–-
Den gyllne lyran skall ej klinga
om kval, som själv jag diktat har,
ty skaldens sorger äro inga
och sångens himmel evigt klar.
(Ur »Sången: Till Vederbörande».)
Detta är — trots en rätt vansklig
ekonomi — hans sorgfriaste, friskaste,
lyckligaste tid. Så kommer en svår
sjukdom i november 1821; han skildrar
den i brev till modern så: »Min
sjukdom var häftig, och troligtvis föranledd
av hemorrhoider. Åtminstone hade jag
en faslig plåga i bröstet och läkarne
trodde även att levern var angripen.»
Denna sjukdom — som man sedan
trodde vara gikt eller reumatism eller ock
bero på gallsten, men som vanligen
kallades leversjukdom —- hade långvariga
efterdyningar. I februari följande år
skrev skalden till C. G. von Brinkman:
»Jag kan väl icke säga att jag fruktar för
döden, men min fattiga familjs öde oroar
mig likväl på det högsta. Men det
tjenar till ingenting att klaga.
Emellertid kunna sjuklighet och ständiga
näringsomsorger väl nedtrycka starkare
sinne än mitt.» (I brev till C. P.
Hagberg av den 24 februari 1822 skildrar
han närmare sjukdomens förlopp.)
Han fick på våren 1822 flera nya
känningar av denna sin sjukdom;
föreställningarna om döden och en snar
bortgång från en behövande familj verka
■—- som han bekände för Martina von
Schwerin den 17 mars —- »nedslående
på mitt lynne och förlama mitt fordom
friska sinne».
Snart blev han dock återställd, och
hans kroppsliga välbefinnande var i
allmänhet under de följande ären bättre,
ehuru han stundom kände av sin s. k.
leversjukdom och t. o. m. en gång (på
sommaren 1825) rådfrågade läkare i
Köpenhamn därför.
IV.
Under 1820-talet börjar emellertid en
ny form för sinnesoron, som förut icke
egentligen kommit till synes eller som
varit neutraliserad av äktenskapet: det
erotiska stämningslivet. Hans ungdom
hade varit kysk; med den fala »Venus
vulgivaga» har han aldrig besudlat sig,
försäkrar han i brev till vännen
Brink-man. Nu står Tegnér vid det för
mången så betydelsefulla 40-talet, då ej
sällan genomgripande förändringar försiggå
i mannens fysiska och psykiska liv. Ett
starkt behov av kvinnlig förståelse och
ömhet gör sig gällande. Under år 1823
närmar han sig den både i yttre och
inre avseende så tjusande och högt
begåvade friherrinnan Martina von
Schwerin, född Törngren, kommerserådsdotter
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
