Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Till skalden Tegnérs psykologi. Av E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till skalden Tegnérs psykologi
från Göteborg. Då hon genom en
plötslig resa till Stockholm markerar gränsen
för närmandet, känner han sig till en
början bittert besviken och »förrådd»;
men bitterheten får icke länge ensamt
rum i hans sinne: erotiken slår ut igen
och vänder sig nu till en av
umgängesvännernas fruar i Lund, som han känt
i flera år och vars vackra sång, som
fört fram även hans egna dikter, väckt
hans stora förtjusning och beundran,
utan att han dock förut fattats av
någon djupare böjelse till henne. Hon
•—-fru Sina Palm, född Hising — drar sig
emellertid också snart tillbaka, och gör
det, som skalden tycker, utan grund,
åtminstone utan mjukhet och förståelse.
Förståelse återfinner han däremot just
nu under den svåra tiden hos det förra
föremålet, hos Martina von Schwerin,
men visserligen utan erotik -— hon blir
hans ädla, tröstande »biktmor».
Och hans hustru? Troget och
uppoffrande hade hon i med- och motgång
stått vid mannens sida. Den
romantiska fraicheuren hade väl hos henne, som
hos så många andra, snart försvunnit
med barnkammar- och köksbekymren.
Det praktiska bergsmanssinnet kom
förträffligt till sin rätt och gjorde sig i
den ofta icke så lätta hushållningen
utmärkt gällande. Värdigt och taktfullt
förde hon husets spira. Den ömma
omsorgen om man och barn gav henne
dock ofta oro. Nu hade hon, synes det,
kommit till kvinnans kritiska år, som
också för henne medförde ömtålighet,
till och med en — övergående — häftig
nervositet. Och lugnt tycktes hon icke
ha kunnat taga mannens beundran för
andra kvinnor, i synnerhet då
beställ-samma tungor förde irriterande rykten
och utsagor till henne.
Ar 1825 har varit ett mycket svårt
år i det Tegnérska hemmet, oaktat
biskopsutnämningen — i början av 1824 —
gav förhoppning om en ekonomiskt och
socialt mera oberoende tillvaro. Vid sitt
hem höll Tegnér alltid fast med den
största tillgivenhet. »Jag vore
otacksam, om jag ej erkände att jag är rätt
lycklig i mitt hus, och jag känner det
dubbelt nu när jag skall resa», hade
Tegnér skrivit till friherrinnan Martina
sommarèn 1823. Han var och förblev
alltjämt den ömmaste familjefader. I
hemmet var hustrun medelpunkten; men
för skalden betydde hon numera icke
allt: han hade behov också av en mera
romantisk ömhet. Han sökte den hos
den ena kvinnan efter den andra —
alltid hos en gift kvinna. När han då
sökt och gått miste om denna, där han
väntat finna den och hoppats därpå med
hela sin lågande själ, tar bitterheten sig
uttryck i kvinnoförakt. Tendens därtill
kan man redan spåra tjugo år förut,
nämligen under förlovningstiden, såsom
jag ovan visat. Nu bryter misogynien
ut i vilda smädelser, sådana som han
lägger i Frithiofs mun:
O, kvinna, kvinna, då Frithiof sade:
Den första tanke, sora Loke hade,
det var en lögn, och han sände den
i kvinnoskepnad till jordens män.
Med ädla kvinnor hade skalden
annars ofta kommit i beröring. Vid sin
moder var han innerligt fästad, och han
var mot henne den ömmaste son. Sin
hustrus värde lärde han alltmer skatta
och erkände det på sitt vis. Jag kunde
också hänvisa till sådana goda och ädla
kvinnokönets representanter som Helena
Faxe, Martina von Schwerin, Charlotte
Åkerhielm, Therese af Ugglas, Hilda
Wijk, Amelie Virgin, Fredrika Bremer
och flera andra. I sitt förhållande till
kvinnan tyckes det dock icke blott ha
varit hemmets värme han behövde, icke
heller endast den mer eller mindre
romantiska idealiteten, utan också det
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
