Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Till skalden Tegnérs psykologi. Av E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Wrangel
mera sensuella. Detta senare
sammansmälte ofta för honom — i hans fantasi
— med den förra (romantiken).
Stundom tyckas dock riktningarna åtskiljas
och samtidigt hos honom gå parallella
(så t. ex. på 1830-talets senare del).
Samma glödande dikt kunde han också
lämna åt mer än ett föremål. Ett och
annat av dessa ha nog uppmuntrat det
sensuella hos honom, och när han fann
tomheten, kände han sig — som vi skola
vidare se nedan — i dubbel måtto
besviken.
I sitt allmänna omdöme om kvinnan
blev Tegnér ofta orättvis, åtminstone
uttryckte han sig så, när sinnet var i
olag, dock icke blott om kvinnan utan
om hela »det tvåbenta hundsläkte, som
kallas människor J. —
Måhända stod den erotiska
uppsvallningen i samband med den rubbning i
känslolivet, som nu alltmera mot
1820-talets mitt kan iakttagas hos skalden.
Denna brist i jämvikten fick också
näring av andra, tillfälligt uppträdande
förhållanden: en avhållen väns död och
de efterlevandes nödställda belägenhet
samt i rätt hög grad obehagen strax
före och efter biskopsvalet. »Hjärtats
sorg» griper honom dock mest. I de
förtroliga breven 1825 och i början av
följande år återkommer han ständigt
härtill, liksom till sitt allmänna
människoförakt. Han klagar också över
sjuklighet, men egentligen själens, över sitt
mörka lynne, »mörkt som himmelen och
jorden»; och han kaller sitt tillstånd
hy-pokondriskt. »Min resonansbotten är
sprucken», heter det i januari 1826;
och på ett annat ställe (i brevet till
ungdomsvännen Lemchen): »Danska
doktorerna, som jag rådfrågat, trodde att
min lever vore angripen. Jag påminner
mig härvid en hypotes av Aristoteles,
nämligen att själen satt i levern. I detta
avseende är jag visserligen en leverpa-
tient.» Detta är »Mjältsjukans» tid, då
den gripande dikten med detta namn
tillkommer, vari han utslungar
våldsamma anklagelser mot det misslyckade
»gudsbelätet» med Kainsmärket såsom
det enda sanna i sin lögnaktiga
existens.
V.
»Svartalferna» — för att fortfarande
begagna Tegnérs bildspråk •— hade nu
allvarligt hotat att bemäktiga sig
skaldens själ. Men han kämpade kraftigt
emot, och han övervann dem för denna
gång. Det nya arbetet med stiftet i
Växjö, dit han flyttade i maj 1826, har
säkerligen hjälpt honom vid denna
befrielsekamp. Ännu en tid varade
efterdyningarna, kroppslig sjukdom tillstötte
även. I mars 1827 skrev han till
Martina von Schwerin:
»I juldagarna sjuknade jag och var nästan
hela januari månad sängliggande av en
remittent feber, som höll på att övergå till nervös.
leke heller ha under hela tiden de gamla
Svartalferna i mitt bröst varit overksamma, utan
spökat som oftast med ett svårmod, en
tungsinthet den jag bör så mycket mer frukta som
jag numera ej kan tillskriva den några gamla
längesedan förbleknade griller.»
»Grillerna», d. v. s. erotikens
uppsvallning, gingo denna gång ganska fort
över. Redan på hösten 1826 blir tonen
i breven friskare, och levnadsmodet är
mera märkbart. De första åren i Växjö
höra till skaldens lyckligaste.
Orosämnen saknades dock icke.
Sådana kommo både från stiftsstyrelsen
och från riksdagsarbetet, vari han som
biskop var skyldig att deltaga. Huru
vid riksdagen 1829 häftiga debatter på
riddarhuset med återklang i pressen
upprörde honom och icke skonade hans
egen person, och vilket fatalt efterspel
de fingo i stiftet (vid frågan om
kyrko-bygget i Pjätteryd och visitationen där),
har jag nyligen skildrat i uppsatsen
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
