Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Till skalden Tegnérs psykologi. Av E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Wrangel
ne, sedan hon som C. V. Bottigers maka
(sommaren 1844) på allvar lämnat
hemmet.
Ännu i februari 1845 är Tegnér en
flitig brevskrivare och livligt upptagen
av stifts- och skolfrågor. Han skriver
emellertid då till vännen Wingård, nu
ärkebiskop, om sin klena fysik, som
dock var plågfri, om sin svårighet att
gå och att tala tydligt och tillägger:
»Jag har också redan ingått i magnus
annus climactericus, det 63, som för
patienter av min beskaffenhet anses
äventyrligt. Skulle jag ej öfverleva det,
så ske Guds vilje».
Skalden synes ha förutsett det
avtynande, som nu följde efter två à tre år
av återvunnen andlig jämvikt och av lugn
verksamhet. Det sista brevet till Disa
är av den 25 februari 1845. Det sista
egenhändiga till B. von Beskow av den
3 maj (två brev till denne dikterade han
i november samma år). Det sista
domkapitelssammanträde som han bevistade
hölls den 2 juli nämnda år. Avtynandet
varade dock längre än året. I juli 1846
skrev hans maka till Brinkman: »Hans
hälsa är oklanderlig, såväl i
intellektuellt som fysiskt avseende — men
alltid lugn, god och nöjd med sin
inskränkta värld, ty utom vår dagliga
promenad, */» mils väg, är han alltid
hemma».
Fyra månader senare kom befrielsen.
I en av sina sista dikter — som
Böttiger i den stora upplagan givit
namnet »Avsked till lyran», i
originalmanuskriptet blott kallad Avsked — kastar
Tegnér en blick tillbaka på sin av
dikten burna levnad. Den är rörande
vemodsfull, men den är icke bitter.
Skalden erkänner och glädes ännu åt det
goda, livet bragt, och det sköna, som
sången givit. Diktens tre mest gripande
strofer lyda (i sin ursprungliga
avfatt-ning och stavning):
Farväl, min lyra. Ja, nu är det slut.
Lägg dig och sof, nu ha vi sjungit ut.
För dina toner mina sorger veko
och utur nordiskt hjerta fromma eko
i månget godt och bättre bröst än mitt
anslogo. Tig nu still. Hvarann vi äro qvitt.
Jag Svea sjungit, jag har Frithiof sjungit,
natur och Gud och menskor sjöng jag glad.
Egentligt lefde jag blott då jag qvad.
Från norr till söder ofta vinden sprungit,
och mången tagg mitt arma hjerta stungit,
men mången ros ock läkt mig med sitt blad.
Jag vet ej rätt, så som min lefnad skridit,
om mer jag fröjdats har, eller mer jag lidit.
Farväl, du dikt, du själ utaf min själ,
farväl, du himlaburna, långt farväl.
Jag måste hän, jag får ej längre stanna,
du var mig allt, det goda och det sanna.
Jag haft dig kär för allt och öfver allt,
och uti himlen än jag skymtar din gestalt.
Följande uppsatser om Esaias Tegnér hava tidigare ingått i Ord och Bild:
Av J. J. Alb. Ehrensvärd: Esaias Tegnér. Några drag av hans liv och personlighet.
1896 s. 529. — Av E. wrangel: Tegnérs biktmoder. 1906 s. 165. Tegnér och den
brink-manska »seraljen» 1906 s. 497. »Den blåögda», Tegnérs och Brinkmans huldgudinna. 1908 s.
513. Tegnérs mödernesläkt. 1913 s. 337. Ur den unge Tegnérs kärlekssaga. Förlovningen.
1916 s. 531.
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
