Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Karl Isakson. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kla s F å hr ce u s
sitt utvecklingskraftiga öga lärde sig
Isakson snart förstå den kromatiska skalan
och tävlade inom kort med danskarna i
de gråblandade lufttoner, som om
vintern innysta Köpenhamn i en
ullgarnsdimma. Exempelvis stå hans frukt- och
blomsterstycken från denna tid vanligen
mot en ytterst förfinad, grågrön mosston.
Men en gång, berättas det, kom Carl
Larsson till Köpenhamn och ställde sin
forne medhjälpare till ansvar, därför att
han enligt Larssons åsikt börjat måla
danskt i stället för svenskt. Isakson
försvarade sig därmed, att han alltjämt
i sitt hjärta var en god svensk patriot.
Men i sitt innersta torde han nog haerkänt,
att han under de gångna tio ären kanske
fördanskat sig en smula för mycket. Och
när samtidigt expressionismen med en
elementär kraft strömmade ut från Paris
till Europas yttersta konstgränser, så
uppgav Isakson den specifikt danska
tonarten, som icke mera återkommer i
hans konst.
Från omkring 1910 begynner i själva
verket ett nytt skede i hans utveckling.
Liksom han förr en gång gjort med
sin akademiska barlast och de
svenskromantiska drömmarna, så river han nu
upp den danska väven. Han känner sig
icke längre färdig för att måla tavlor.
Han vill studera koloriten i dess
grundelement och framställa färgerna som rena,
klara toner, som bryta sig mot varandra
och till försoning dubbelt skönt
samman-klinga.
För ändamålet upphör han att blanda
olika färglager på duken. Med Cézanne
som föredöme ansätter han endast en
färg på samma ställe, varigenom dess
ljuskraft ansenligt ökas. Samtidigt
undviker han i möjligaste måtto skuggor.
Och medan koloriten under den danska
perioden stämdes i moll, springer den
nu upp i dionysiskt klangfulla durackord,
där purpur, grönt och gult förhärska,
med den förut nämnda caput mortuum
som bottenton.
Mindre än någonsin sysselsätter
honom nu det yttre, ur människo- eller
naturlivet tagna motivet. Ämnet såsom
sådant blir en bisak, en förevändning.
Varje duk blir ett koloristiskt problem,
som han icke tröttnar på att med
fyndig omväxling åter och återigen
uppställa. Han verkstad blir som en hel
akademi, där han själv är både elev och
professor. Eleven försöker det ena
färgexperimentet efter det andra, som
professorn — den omutliga självkritiken —
vanligen utan försköning vrakar.
Jag minnes särskilt en liten ytterst
fragmentarisk studie, som gav en
fängslande inblick i hans färglaboratorium.
På en gräsgrön bokpärm låg en
matt-röd bok. Vid sidan därav ett nästan
kanariegult häfte. Och för att fullborda
komplement-triangeln framblickade
bakom en neutral glasskål försiktigt en
nästan marinblå karaffin. Det verkade som
droger i den medeltida alkemistens
verkstad, som från hyllorna förstulet glimma
mot varandra i avvaktan på att
införlivas med det underbara elixiret, som
skulle höja människolivet till en högre
potens.
Samtidigt började aktstudierna mer
och mer fängsla hans intresse. Till en
början mest från koloristisk synpunkt. Att
stämma människokroppen mot
regnbågs-skalan blir ett centralproblem i hans
sökande, till vilket han oupphörligt
återvänder. På utställningen märktes bland
andra en naken modell framställd mot
en himmelsblå våd, som över hennes
karnation spred en gröngul reflex. I
bakgrunden flammar en hel bukett av
färger, från skärt, brandgult, grönt ned
till djupblått och brunt. I sin
anläggning, ehuru osmält till utförandet, ett
verkligt praktstycke.
Under det färgproblemen klarna, gör
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
