Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nietzsches ungdomsskrifter. Av Max Oehler. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men ändå är denna återglans ofta blott ett lätt,
flyktigt sken, vilket lika fort slocknar som det
uppstår. Ty det är snarast blott det yttre, icke
det inre hos en stor ande, det är enskildheter,
icke den hela, fulla själen, som återfinnes hos de
omgivande. Det hemlighetsfulla som beslöjar
betydande människor, aningen om de djärva planerna,
som de välva inom sig, det egendomliga och nya
som de visa även i småsaker, allt detta äggar de
andra och tvingar dem till en obestämd känsla av
beroende av de större. Men om dessa plötsligt
uppenbara sitt egentligaste väsen, om de djärva
konsekvenserna av deras grundsatser framträda i
klart ljus, då vänder sig människan som bländad
bort; det skymningsdunkla var henne kärare än
dagsljuset. Och då inträffar det att de andligen
stora plötsligt synas övergivna och ensamma, att
de invecklas i en strid mot de alldagliga och
tarvliga, ur vilken de sällan framgå som segrare; ty
det tarvligas tyngd skall nästan alltid krossa även
den mest betydande personliga makt». (Ur en
skoluppsats »I vad mån var det angeläget för
soldaterna i »Wallensteins Lager» att vidmakthålla
sin fältherre i högsta befälet?» januari 1863.)
Högst betydelsefull är vidare den
dragningskraft, som Byrons Manfred, »den
fruktansvärda upphöjdheten hos denna
andebehärskande övermänniska», redan utövade
på den sjuttonårige Nietzsche. (»Om
Byrons dramatiska diktning», föredrag i
december 1861.)
Största intresse förtjäna de paralleller
som redan sjundeklassisten Nietzsche i en
uppsats om Sophokles’ »Konung Oedipus»
drager mellan den ur dionysiernas
musikaliska lyrik framvuxna grekiska tragedien
och den Wagnerska framtidskonstens verk».
Uppsatsen innehåller tankar, som i rät
linie föra över Nietzsches
installationsföreläsning vid Basels universitet, »Homeros
och den klassiska filologien », och inledningen
till föreläsningarna om »Konung Oedipus»,
till »Tragediens födelse» och vidare.
Så t. ex.: »Men då nu varje melodi till en
sång motsvaras av bestämda känslor, som äro
uttryckta däri, så måste också grundstämningen i
antistrofen vara densamma som i strofen: vi skulle
då nödgas antaga, att de finkänsliga grekerna hade
kommit ned till det nonsens, vari vår opera allt
intill nu — om vi bortse från Richard Wagners
geniala reformplaner och skapelser — befinner sig,
till det oerhörda missförhållandet mellan text och
musik, mellan ton och känsla.» Och vidare. »Ur
alla iakttagelser igenkänner man ett för tragikerna
karakteristiskt företräde: att de icke blott voro
diktare, de voro också kompositörer, och än mera,
de voro båda delarna så, att det ena gick hand i
hand med det andra; och om vi ytterligare räkna
med att de enligt antika vittnesbörd ådagalade ett
stort mästerskap också i fråga om grupperingarna
och deras följd, om orkestiken och den sceniska
konsten, ja att de själva voro skådespelare, och
betydande sådana, vilka, som Goethe säger, kände
sitt métier och sina bräder som ingen annan: då
skulle vi i deras konstverk hava vad den nyaste
musikaliska skolan uppställer som ideal för
»framtidens konstverk», verk i vilka de ädlaste konsterna
mötas till en harmonisk förening, i vilka den ena
konsten tjänar till att låta de andra framträda
i sitt rätta ljus och de alla samverka för att
skänka en enhetlig konstnjutning, då skulle vi
slutligen i dem själva hava så lyckligt och
gudomligt organiserade människor, att alla konstarters
strålar samlas i brännpunkten av deras andar.» —
Och slutligen en allmän anmärkning
om seende och hörande, som förtjänar det
största intresse:
»Synens och hörselns sinnen äro på samma sätt
närmare befryndade med varandra än till exempel
lukten och smaken. Detta har måhända sin grund
i att ljuset och ljudet uppstå på likartat sätt genom
svängningar. I folkmyt och diktning är denna
nära frändskap på mångfaldigt sätt antydd. Sålunda
är Apollo en ljus- och solgud och på samma gång
tonernas upptäckare och mästare; och helt i
grekisk anda diktade Hölderlin:
Wo bist du? trunken dämmert die Seele mir
Von aller deinen Wonne: denn eben ist’s,
Dass ich gelauscht, wie, goldner Töne
Voll, der entzückende Sonnenjüngling
Sein Abendlied auf himmlischer Leyer spielt;
Es tönten rings die Wälder und Hügel nach . . .
Tönend wird für Geisterohren
Jetzt der neue Tag geboren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
