Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Det danska måleriets guldålder. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar M a s c o II Silfverstolpe
representativ stil. Han utförde dem med
ali den rörande omsorg, som så vackert
karakteriserade hans förhällande till
arbetet, men det gripna hjärtats, det
betagna ögats kärlek var de mera frivilliga
verken förbehållen — utsikterna från det
blå Sundet, porträtten av de hederliga
danska borgarna. Det är också från denne
Eckersberg som den danska skolan utgår.
Gentemot sina många elever hävdade
han samma generösa principer som David
hade gjort i sin atelier. Utöva intet tryck
på individen! Visa honom vägen till
naturen och lär honom att själv avlocka
den dess hemligheter! Och återigen:
Låt varje individualitet utveckla sig fritt!
Det kan förefalla egendomligt att denna
ytterligt oakademiska undervisning kom
att som resultat ge en utomordentligt
enhetlig konst, där, ali nyansering till
trots, lärarens anda och stil gingo igen.
Julius Lange har mycket träffande
anmärkt: »Det intensive Naturstudium,
som han tilskyndede til, gav i det hele
Eleverne en Tilböjelighed til at
fremstille det mest nærliggende og hyppig
til at lade sig nöje med det. Man fik
en solid Bund under Födderne og lærte
at sætte Tæring efter Næring i
kunstnerisk Henseende; deraf kom en vis
kritisk Sanddruhed, der tog det meget
strængt med ikke at lade Kunsten sætte
Blaar i Öjnene paa Folk og at afholde
sig fra alt blændende og bestikkende.»
Vid sidan av denna förklaring till den
Eckersbergska traditionens livskraft måste
man naturligtvis även räkna med att det
stillsamma patos, som bar upp lärarens
verksamhet, meddelade sig åt eleverna
och att dessa kommo att sätta sin ära
i att ge den danska naturen åt det
danska folket så, att alla kände igen den.
Jordbundenheten i Eckersbergs konst
försvårade också dess bättre de försök,
som gång efter annan gjordes att väcka
till liv ett högre nationellt måleri på
den fornnordiska mytologiens grund. Då
Eckersberg skulle agréeras i
konstakademien fick han som ämne för
receptionsstycket sig förelagt Balders död —
ett kärt ämne för den tid, vilken
entusiasmerades av Oehlenschlägers Baldur
hin Gode. Denna tämligen ledsamma
komposition, som dock synes vara bättre
än de jämmerliga alstren av samma
riktning i vårt land, blev ett av asalärans
få monument i Danmark. J. T.
Lundbye, som var intim vän med den geniale
arkeologen Christian Jürgensen Thomsen
och som livet igenom svärmade för
»Stendysser» och »Kæmpehöjer», lät sig
aldrig komma till last några allvarligare
bemödanden att väcka de hedniska
förfäderna ur deras gravar, och N. L.
Höyens agitation för levandegörandet
av de nordiska myterna i konsten
resulterade egentligen endast i Lorents
Frö-lichs Eddaillustrationer och i några
kompositioner av Constantin Hansen.
Med Höyens lidelsefulla verksamhet
för den nationella konsten under
1840-talet inträdde det danska måleriet i viss
mån i ett annat skede. Det som hos
Eckersberg och hos kretsen omkring
honom varit en något oreflekterad
böjelse blev nu ett i energiska satser
formulerat program. Naivitetens
paradisiska tid var förbi, och man befann sig
snart uppe på en andlig rörelses plan
med anspråksfullare syften och större
risker. Den Eckersbergska riktningen
gled utan att förlora allt av sin
egenart över i en konst, som till sina
avsikter stod i närmare kontakt med
allmäneuropeiska strävanden. Allmogen
började göra sin inmarsch i konsten,
och landskapsbilden borde nu helst vara,
icke allenast ett stycke dansk natur,
utan även ett stycke av »våra fäders
land». Omsvängningen från den
Eckersbergska intima idyllen till en mera
patetisk stil är skönjbar redan i Lundbyes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
