Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Det danska måleriets guldålder. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det danska måleriets giildålder
Landstigning i Venedig. Oljemålning av W. Marstrand.
Tillhör Statens Museum for Kunst.
Skovgaard, kan med viss rätt på tal om
dem nämna ett stort, ett mycket stort
namn: Courbet.
Längst av alla Eckersbergs elever
levde Vilhelm Kyhn, som icke dog
förrän 1903. Hans långa konstnärsgärning,
enhetlig och följdriktig genom skiftande
smakströmningar, kan påminna en svensk
om Gustaf Rydbergs, med vilken den
även har stilistiska beröringspunkter.
Han föddes för sent för att kunna
helt tillfredsställas av den Eckersbergska
empireformen; det blev Köbkes
omformning av den i mera målerisk riktning
som kom att bilda utgångspunkten för
hans lätta, blonda, förfinade valörmåleri.
När man slutligen skall söka teckna
Wilhelm Marstrand, så tvingas man
att så gott som uteslutande använda ord
för vilka man icke haft något bruk vid
analysen av hans samtids danska måleri.
Han har frodighet, fantasi, en viss bister
humor, ironi, kärlek till prakt och ståt
och heta färger samt en starkt
utvecklad känsla för det dramatiska. Hans
lynne svänger våldsamt mellan
ytterlig-37—Ord och Bild, ji:a årg.
heter, mellan »dunkel jord och
himmelrik», mellan sentimentalitet och
grovkornighet. Han är fylld av samtidens
stämningar och idéer, en eldig
kosmopolit, hemma i alla länder och alla tider.
Han är ensam i stånd att ersätta det
danska måleriet allt som det genom
effektiv renodling av vissa motivkretsar
gått miste om — fantasikonsten,
historiemålningen, altarbilden. Den
Marstrandska konstens brokiga värld, för vilken
snart sagt intet är främmande, har
naturligtvis också kommit att inrymma de
genrer, som särskilt omhuldades på den
jord, där han trots allt hade sina
djupaste rötter. De »stille Stuernes»
ro-fyllda poesi hade han mycken känsla
för, och hans porträtt utmärkas alltid av
den rättframhet och innerlighet, som så
vackert konstituera den danska
porträttkonstens egenart. Det är egentligen
endast den rena landskapsbilden vilken
är hans figurkära konstnärstemperament
främmande.
I Marstrands form ingår givetvis
också ett nationellt, ett Eckersbergskt
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
