Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Idéströmningar inom den moderna engelska litteraturen. Av Stephen McKenna. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idéströmningar inom den moderna
engelska litteraturen
Av Stephen Mc K enn a
Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
EN VICTORIANSK A
litteraturens storhetstid hade
visserligen redan vid slutet
av 1880-talet börjat lida mot
sin afton, men några bland dess mest
framstående gestalter voro verksamma
ännu när drottning Victoria 1901 avled,
och ett ännu större antal levde kvar,
ehuru ej längre produktiva, som
ärevördiga vårdare av den mäktiga
byggnad de hade varit med om att uppföra.
Väl hade Browning, Tennyson, Pater,
Stevenson och Ruskin gått bort under
de närmast förflutna tolv åren, men
Meredith, Hardy och Swinburne voro
sysselsatta med några av sina djärvaste
och mest fulländade verk, och den
victo-rianska storhetens skugga föll så tungt
över de yngre författarna, de ärevördiga
vårdarna voro så oomkullrunkeliga och
omutliga att, fastän nittiotalet med sin
lysande härskara av sådana unga
insurgenter som Kipling, Wilde, Wells, Pinero
och Shaw hotade att resa upp ett
byggnadsverk som skulle utmana den äldre
litteraturens segerrika glans, väl
knappast den mest allfrestande läsare väntade
en genomgripande avvikelse från de
linjer som de gamla storheterna
utstakat. Ställda inför, och kanske
överväldigade av Dickens’ och Thackerays,
systrarna Brontës och George Eliots,
Merediths och Hardys massiva och
mångskiftande livsverk, fingo de unga förfat-
tarna naturligt nog en känsla av att
romanen, som haft sin barndomstid i början
av nittonde århundradet, hade blivit
fullvuxen vid dess slut och ej kunde motse
någon vidare utveckling.
Den victorianska romanens
karakteristiska egenskaper behöva icke här
framhållas: de äro kända av alla som
äro förtrogna med engelsk litteratur,
och många av dem skola bliva nämnda
när det gäller att visa hur den moderna
romanen har avfärdat den ena efter den
andra av de äldre traditionerna. Vi
kunna antaga att det omkring år 1901
existerade en vedertagen uppfattning av
vad en roman borde vara: författare,
läsare och kritici voro ense i känslan
av att visserligen ingen kunde taga upp
tävlan med de gamla mästarnas
jätteskapelser, men att en ung författares
värde borde mätas efter graden av hans
efterföljelse i de gamla mästarnas
fotspår; det var naturligt för tjugo år
sedan att föreställa sig att, liksom
dramaturgerna i förra delen av sjuttonde
århundradet hade nöjt sig med att
efterbilda Elizabeth-tidevarvets och skalderna
och essayisterna vid slutet av adertonde
seklet tagit den augusteiska tiden till
förebild, så borde det tjugonde
århundradets romanförfattare frambringa bleka
efterbildningar av victorianerna, till dess
att det nya släktets litterära ande
började finna uttryck för sig själv i en ny
581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
