Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Prinsessa. Av Rolf Wiesler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prinsessa
själv till en padda, som ingen ens vill
spotta på. Se där ett fullödigt uttryck
för gudomlig rättvisa. Här möter oss
underklassfilosofien fotograferad.
De olika rollerna i vagnbodens
teaterpjäser spelades alltid av kasernens barn,
utvalda och instruerade av
byggmästar-frun. Det var inga svåra saker, och de
små gingo lätt i land därmed. Men till
prinsessans roll måste man han en
duktig tös, ty det var ganska mycket att
läsa utantill. Vem skulle man ta? Då
svarade alla med en mun: Elena
Vasil-jevna skulle vara den elaka prinsessan.
Och hon blev det. Med halsband
och hårsmycken av flusspärlor, med dräkt
av vit bomullslärft, med stövlar av röd
lumppapp. Ty i år skulle det bliva något
alldeles- extra, och många fina gäster
väntades. En herre, som var musiker,
hade lovat spela, en skådespelare skulle
sminka barnen efter konstens alla regler,
en fin dam ville läsa vers. Det var ett
svårt år, och man måste tänka pä de
fattiga och sin själs salighet.
II.
Elena stod bakom den fördragna
ridån och kikade försiktigt genom en
springa ut på alla människorna. Hon
höll stadigt tag med handen om ett
dörrvred, ty hon väntade närsomhelst
att få en knuff, som skulle slungat henne
ned från estraden.
Genom springan såg hon ut över
stolsraderna. De främsta voro besatta
av fint folk med vackra, dyrbara kläder,
pälsverk och sidenslag. Bakom dem
sutto de som bara hade söndagskläder;
på bänkarna längst bak tarvliga arbetare
med hustru och barn.
En fia dam, som Elena inte kunde
se från sin plats, höll tal om jesusbarn
och kärlek till de fattiga. Det lät
vackert, men Elena krökte läpparna, hon
hade hört alltsammans många gånger
förut. Prästerna brukade säga, att de
fattiga voro lyckligare än andra; Gud
älskade dem.
Girlanger • slingrade kring tak och
väggar, kulörta papperslyktor flämtade i
draget, och över församlingen svävade
den gode gudens ande som frän doft
av gamla kläder och svagdricka.
Där satt skådespelaren, som sminkat
Elena. Han viskade sakta med damen
bredvid, också teatermänniska. Kanske
försökte han utplåna spåren av
misshumör, som ett intermezzo i
påklädnings-rummet förorsakat; hon hade hjälpt
honom att styra ut smutsgrisarna för
spektaklet, då hon observerat, hur han
betraktat Elenas händer och ögonfransar,
hur hans fingrar smeksamt gledo över
hennes ansikte, då han smetade in henne
med färgen.
— »Ilja Petrowitsch», ropade hon
med skarp stämma. »Kom hit och gör
färdig pojken här. Jag tar hand om den
där flickan.»
Han samtyckte tvekande och avlöstes
av henne, som ryckte Elena i håret, då
hon kammade, och liksom omedvetet
klöste henne i ansiktet, då hon sminkade.
Elena förstod vad som låg bakom och
log. Då blev damen rasande.
— »Vad grinar du åt, unge?»
— »At hur vacker jag blir», svarade
Elena så barnsligt hon förmådde. Inom
sig tyckte hon, att den stora, blonda
damen var löjlig.
Den fina damen hade talat slut om
jesusbarnet. Hon satte sig på första
bänken. Klädningen skimrade av silver
och siden; hermelinskrage fullkomnade
prakten. Fattigdomen kunde aldrig tänkt
sig ståtligare förespråkerska. Elena såg
hur byggmästaren böjde sig fram och
tackade, rörd av det »charmangta» talet.
Nu reste sig en herre med vänligt,
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
