Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Prinsessa. Av Rolf Wiesler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Wi es ler
rött ansikte och stort, svart hår; den
berömde musikern, som lovat bidraga
till programmet. Elenas ögon krympte
till springor. Hon kände igen detta
ansikte från någonstans; var kunde hon
inte minnas. Men det jovialiska leendet
berörde henne obehagligt. Hon var icke
van vid annat än skadeglädje.
Den främmande herrn slog sig ned
vid pianot. Hon kunde bara se hans
rygg och nacke. Så lyfte han ena
handen högt och slog an en ton; kort, vasst,
som ett käpprapp. Elena ryckte till och
grep fastare om dörrvredet.
Om Elena var musikalisk, visste hon
dock inte därom. Hon hatade smedens
handklaver, men kunde gråta, då hon
hörde orgeln och sången i kyrkan.
Varför hon grät förstod hon själv inte; men
det var som hade något drivit henne
därtill, pressat tårarna ur ögonen.
Den främmande herrn med bred nacke
och yvigt hår randade upp klaviaturen i
skalor och ackorder; fingrarna dansade
genom passager och löpningar, melodiens
alla trådar vävdes till brokiga band;
ingenting tycktes vara för svårt, allt
klarades med samma elegans utan att
rytmen ens för ett ögonblick skadades.
För honom var alltsammans blott ett
lekverk.
Elena var likblek, och greppet om
dörrvredet kom knogarna att vitna. Hon
stödde huvudet mot väggen och
blundade. Vad var detta?
Det var ett väsen som smulade
hennes förnuft mellan nyporna, som grep
om hennes hjärta, kramade och slet;
det var en fors som malde i hennes
hjärna, en sten som klämde hennes bröst.
Det var kraft som lyfte henne på vingar
bort från fattigdom, smuts och elände,
kraft som inte frågade efter rätt och
orätt . . .
Det var som att stiga till höjden,
där luften var isigt klar, som att sjunka
hän i tomma intet, som om viljan
slocknade och allt utplånades. Det var som
att se hur något rämnade och därur
framträdde en grå larv, som hastigt växte,
som fick vingar av skimrande pärlemor;
som steg rätt upp och svävade bort.
Det var som att vakna efter svåra
drömmar, liggande vid havet med solglittrande
dyningar rullande in mot sandiga
stränder . . . det var de aldrig uttänkta
tankarna, drömmarna och aningarna, som
framträdde i yppiga dräkter, likt
förklarade, det var svaret; svaret på gåtan,
som aldrig kunnat fångas, men som dock
existerade.
Man blev inte glad; heller inte led
sen. Men beklämd som inför åsynen av
ett underverk; så som om en dörr
öppnats och man fått skåda ut i en ofattlig
värld; så som hade man sett sig själv,
inte sitt vanliga jag, men en större,
sannare bild därav än vad man själv
förmådde giva.
Någon ruskade omilt hennes skuldra,
och i detsamma brast fantasiväven. Elena
kände åter stank av människa, smutsiga
underkläder och söt parfym. Hon vände
sig om. Byggmästarfrun stod bredvid
henne.
— Kunde hon sin läxa ordentligt?
— Jo. Hon skulle göra så gott i
hennes förmåga stod.
Frun återvände till stolsraden, och
ridån gick isär för »Prinsessan och
Vallgossen».
Elena spelade inte sin roll. Hon
genomlevde den. Fullständigt orätt; ty
teater är en gång för alla teater och
skall spelas. Men hänförelsen ryckte
henne med sig. Tillfredsställelsen att få
visa något av sig själv, som icke var
proletär och slav. Publiken följde tyst
hennes framställning. Vallgossen räckte
henne läpparna för att kyssa. Den avsky,
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
