Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Prinsessa. Av Rolf Wiesler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prinsessa
Elena lät åtfölja sin banala strof kom
honom och hela vagnboden att förläget
småle . . .
Du tror jag ville kyssa dig?
Du är för smutsig du för mig.
Med jord och dy du krönt din hjässa,
men Gud mig skapat till prinsessa!
Festen var snart slut, men Elena bar
alltjämt den vackra dräkten,
pärlhals-bandet prydde halsen, diademet strålade
kring pannan, över vilken håret lockade
sig i mjuka slingor.
Hon kände sig lugn som aldrig förr,
ty hon menade sig ha fått hämnd.
Skådespelaren från stadsteatern strök
omkring henne och sade komplimanger;
hon mottog dem som en drottning. Vid
ett tillfälle böjde han sig fram och sade
med låg röst:
— »Elena Vasiljevna, vet ni om att
ni är lik furst Starasov?»
Elena ville gärna veta mer, men
damen från påklädningsrummet dök fram.
—- »Ilja Petrovitsch, var snäll och
servera mig ett glas bål!»
Och han lydde med tvekan och en
menande blick över axeln mot Elena.
Men hon betraktade rosenbuketten, som
hon bar i handen. Vid stjälkarna var
fästat ett visitkort.
»Med tack till Prinsessan. Leonid
Bjalovsorofif. Musiker.»
III.
Allt har återtagit sitt vanliga
utseende. Gatan snöbelagd, fönstren isiga.
Ungar leka i rännstenar och på
trottoarer. Matos; handklaversmusik; skällsord.
En rosenbukett har vissnat, men
visitkortet finns ännu kvar.
Elena kom försiktigt över gatan från
magasinet. I handen bar hon en full
mjölktillbringare. Den frostiga vinden
lekte med hennes bara hår, svepte kring
en tunnsliten ylleklädning, nöp och stack
kinderna röda. Hon gick långsamt av
fruktan att spilla; snön trängde in i
lågskorna. Men hon spejade med rynkade
ögonbryn åt alla håll efter kvarterets
halvstora lymlar, som skulle rycka henne i
håret, knuffa henne i ryggen så att hon
tappade tillbringaren och fick örfilar av
Aljana Pavlovna. Men där var endast
gårdskarlens ungar, som byggde
snöfästning. Hon stannade och betraktade dem.
Dessa eländiga kryp. De krälade
och kultrade om varandra, då och då
upphävande ett tjut av smärta eller
tillfredsställelse. Den största av dem kunde
tala ganska rent och svor så gott hans
språkresurser tilläto.
Elena stod kvar trots kölden. Hon
kände sig så trött . . .
Vad skulle hon ta sig till?
Hon skulle gå upp för trapporna
med mjölken, in i Aljana Pavlovnas
kyffe, plocka ihop några matrester till
middag, tända lampan, då mörkret föll
på, invänta tiden att sova. Och när
nästa dag kom, var det ingen ny dag.
Det var bara den gamla vanliga; samma,
evigt samma. Ett pärlband grå
smutskulor, alla lika . . . hon trevade med
handen runt halslinningen. Där satt ett band
flusspärlor, minnet från hennes korta
upphöjelse. Det var glömt nu, allt det där.
Till höger låg kyrkan uppe på
höjden, majestätisk, av röd sandsten och
med grönt koppartak. Hon brukade
kalla det sin kyrka, då hon talade med
sig själv. Till vänster slutade gatan med
ett brant stup och hamnen nedanför. En
ångare tjöt en melankolisk dubbelton.
Gårdskarlens ungar träta. Den minste
har gjort galet och blir utskälld av de
andra, som hålla ihop mot honom. Han
drar sig gråtande ifrån dem.
Elena betraktar dem vemodigt. Det
är dessa som skola besitta jorden, en
gång när andra dött ut. De skola regera
snömoddens, smutsens och hästlortarnas
605
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
