Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ola Hanssons Samlade skrifter. Av Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ola Hanssons Samlade s kri f ter
I »Ung Ofegs visor» är innehållet
övervägande patetiskt. Ola Hansson hade vid
denna tid gjort bekantskap med Nietzsches
idéer och nått fram till en aristokratisk
radikalism, som avlöste eller rättare sagt
modifierade hans föregående utilistiska
demokratism. I »Ung Ofegs visor» har
mycket av detta nya innehåll för första gången
fått utlopp. Han opponerar mot
utilismen, han sitter till doms över sin samtid,
över fegheten, halvheten, kraftlösheten och
sjukligheten. Den ovilja, som Ola
Hansson i likhet med många av sin generation
alltid hyste mot de svenska
samhällsinstitutionerna, har här fått ett skarpt och
bittert, kanske stundom alltför bittert uttryck.
Men han har alltid förmått att ge en
plastiskt levande framställning åt sin satir. Den
samlar sig ofta till en bild, som t. ex. i den
berömda framställningen av den mänskliga
dumheten, förkroppsligad i ett djur, halvt
en oxe, halvt en fluga.
Överallt ger han uttryck åt sitt hat
mot det vardagliga och banala. Han har
tröttnat, säger han, på idyller med rök ur
hyddornas skorstenar och sett sig led på
den sol, som i orubblig dumhet lyser över
de rättfärdiga och de orättfärdiga. Till
de bästa styckena i boken hör skildringen
av hur den lilla människan på sin
livsvandring möter naturväsendet och frågar
det efter vägen, samt inledningsdikten med
den storslagna målningen av ett
nattlandskap under en nordisk stjärnhimmel.
En annan novellkrans, som nu är
sammanförd i samband med »Ung Ofegs visor»,
är Kärlekens trångmål. Den inledes av
novellen »Husvill», historien om
bondsonen, som fått en herremans uppfostran.
Han förlovar sig med en bondflicka men
känner sig på samma gång oemotståndligt
dragen till en kvinna av helt annan typ,
en raffinerad kulturplanta, en steril
drivhus-växt. Berättelsen har ej blott poetiskt utan
även autobiograflskt intresse; den speglar
nämligen den strid mellan hembygd och
storstadskultur, som är tydligt märkbar i
Ola Hanssons egen produktion.
Något av samma självbespegling
återfinnes även i Havsfåglar, som i poetisk
form återger hans egen kärlekssaga i dess
uppslag och begynnelse. Mästerverket i
denna serie är dock »Hos huldran», i
vilken skildras, huru en ung bondson blir
lidelsefullt förälskad och förhäxad i en
kvinna, som förefaller honom ful och
motbjudande. Hon äcklar honom som ett
slemmigt djur. Men han är bunden vid
henne genom hemlighetsfulla och starka
band. När han äntligen blir fri, har han
ej längre kraft att resa sig. Det är, som
om Huldran sugit ut hans livsmod. Han
insjuknar och dör. Det är i dylika
analyser av outgrundliga och sammansatta
själstillstånd som Ola Hanssons konst når
högst.
De flesta av berättelserna i Tidens
kvinnor äro däremot knappast utformade
med tillbörlig konstnärlig kraft. De verka
också mera relaterade fall, liksom i
»Psycho-pathia sexualis» av den tyske läkaren
Krafft-Ebing, som övat ett mycket bestämmande
inflytande på Ola Hanssons uppfattning av
det sexuella livet. Endast inledningsnovellen
står verkligt högt. »Gallblomma» är en
av Ola Hanssons märkligaste berättelser.
Man återfinner här samma kvinnotyp som
i »Husvill», världsdamen med förfinad och
nervös läggning, med tunnt blod och
sensuell fantasi.
Ett följande band av de samlade
skrifterna upptager Fru Ester Bruce och Fore
giftermålet. Den förra novellen hör enligt
mitt tycke knappast till Ola Hanssons bästa.
»Före giftermålet» är framför allt intressant
därför att den ger miljön och
tidsatmosfären kring den studentgeneration, vilken
Ola Hansson själv tillhörde. Och det finns
knappast någon samtida författare som i
detta avseende når längre. Hans vassa
och i många avseenden träffande satir på
universitetslivet i »Resan hem» står
betydligt högre än Geijerstams »Erik Grane»
och åtskilligt annat, som under åttiotalet
skrevs i detta manér.
Till Ola Hanssons bästa berättelser höra
också Vägen till livet och Amors hämnd.
Som jag redan påpekat är mystiken
stundom i Ola Hanssons skildringar för starkt
konstruerad och svävar som ett
resonemang, ett fatum, över berättelsen, utan
att smälta samman med den. Men i dessa
båda sistnämnda historier är mystiken fullt
sammansmält med händelseförloppet. Allt
blir på en gång så naturligt och dock så
underligt och så fullt av vemod som ett
människoöde kan vara det.
Ola Hansson har också utövat en
synnerligen betydande kritisk verksamhet. Han
39—Ord och Bild, ji:a årg.
609
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
