Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den nya tyska regikonsten. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den iiy a tyska regikonsten
ningsmusik, än oftare komponeras eller
lägges den till rätta av teaterns
kapellmästare.
o *
%
Om det ginge efter Reinhardts önskan,
skulle varje drama ha sin särskilda teater.
Han började med den lilla salen i
»Klei-nes Theater» och slutade med jätteteatern,
före detta Cirkus Schumann, »Das grosse
Schauspielhaus». Under en lång period
av sin verksamhet har han »Deutsches
Theater» i sedvanligt format och den lilla
intima »Kammerspiele» till sitt förfogande.
Under några krigsår förvaltar han även
det stora templet »Volksbühne». Men
samtidigt har han gästspelat i cirkusar och stora
festhallar inomlands och utomlands.
Den som inbillar sig att den yttre
omgivningen är fullkomligt betydelselös för
teatern och att man gärna kan spela
Shakespeare på Mosebacke, säger naturligtvis:
Vilken experimentator! Ja, men enligt fullt
målmedvetna avsikter och med ständig
strävan efter att finna den rätta yttre
formen för dramat i fråga. Reinhardt är och
förblir teaterman, en teaterns man besatt
av dess anda, han lever i den mer än i
verkligheten, han drives av dess eggande
atmosfer fram till att söka nya former, nytt
innehåll, han har starkare än någon annan
samtida i sitt eget blod förnummit teaterns
förmåga att skapa nytt liv. Han kan icke
göra halt, han är icke klassiker utan
romantiker till hela sitt kynne.
Men vad har han icke skapat av
scenbilder under sin tjugoåriga verksamhet?
Tag några exempel även ur hans senare år!
Strindbergs »Dödsdansen» (1912). Ett
proscenium förbundet med den ursprungliga
scenen, avrundande fästningstornet mot
publiken. Intet hem kan se ovänligare,
kallare ut än denna runda vrå av världen,
där två människor pläga varandra till döds.
Inredningen är sparsam, utan det
krimskrams som karakteriserar den naturalistiska
iscensättningen av ett rum. Reinhardt har
insett dramats symbolism, ehuru man
säkerligen kan gå ännu längre än han gjort.
»Köpmannen i Venedig» i dess första
gestalt. Tränga gator och gränder, en bro
mellan två hus i bakgrunden, en gondol
som glider in över kanalen, Shylocks hus
i skymningsljus, Portias rymliga gemak.
Karnevalståget glider över bron, stiger upp
D an t o 11 s död.
Teckning av Ernst Stern.
ur gondolen, dansar över gator och torg
med facklor i händerna. Sång och skratt
på läpparna, den ena bilden avlöser hastigt
den andra, förbundna av en orkestermusik
som oavlåtligt stegrar tempot. Och
slutscenen, detta musikackord, en mur
om-kransad av grönt, ur trädgårdens skuggor
träda de älskande paren fram, tonar
fågelsången, en hymn till den höga, sydländskt
mörka himlen.
Kleists »Penthesilea». Blott en bro som
förbinder bruna kullar. Ett högt
cypress-liknande träd mot en mörkblå himmel.
Amazoner och greker skynda förbi.
Vridscenen sättes i gång för öppen ridå vid
full belysning och framkallar illusion av
trupper i frammarsch. Dräkterna
fantasidräkter med anslutning till grekiska
mönster, armar och ben obetäckta. För första
gången blir Kleists modernaste skådespel
en teatersuccés av första ordningen.
Med den allra största skicklighet
utnyttjar Reinhardt sina olika scentyper från
»Kammerspieles» lilla intima scen till
cirkusarenan, där Oidipos och den stora
Mirakel-pantomimen med sin gotiska kyrko-
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
