Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den nya tyska regikonsten. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Mar c u s
Dödsdansen. Dekoration av Leo Pasetti.
Uppförd i Stockholm. 1917.
högsta grad modernt drag, kräver en
förmåga, en vilja, som riktar alla strävanden
mot den helhet som kallas ensemble. Det
har varit en stor olycka för svensk
skådespelarkonst i början av seklet, med så många
framstående representanter, att regikonsten
försummats. Och när man nu i dessa
yttersta dagar med ali rätt berömmer den
rest av Moskvas s. k. konstnärliga teater,
som bereser Europa, för dess
utomordentliga samspel, berömmer man på samma
gång truppens general, Stanislavski; redan
1906 gasterade han i Europas huvudstäder
och bekräftade Reinhardts metoder och
principer: att skådespelaren är och förblir
det första i teaterkonsten. Sedan nämligen
texten är tillrättalagd. Det påståendet att
Reinhardts regi i främsta rummet är en
yttre regi är så barnsligt att det inte
behöver vederläggas. Svensk publik har
under det sista året haft tillfälle att beundra
den tyska scenens mest bländande
representant, Alexander Moissi. Men hur många
veta att hans begåvning först upptäckts av
Reinhardt, att han i sin första kantighet
och svårighet vid behärskningen av tyska
språket blott med största möda förmådde
hålla stånd mot kritikens opposition? Han
var ett genialt temperament med ett under-
bart röstmaterial men blev först efter
flerårig beröring med Reinhardt den store
konstnären.
Intet av vad som tillhör scenens liv
undgår Reinhardts blick. Hans längtan
efter den stora scenen hänger nog samman
med hans förkärlek för kören, massan. I
de mest olika verk, från Sophokles till
»Orfeus i underjorden», kan man följa hans
nygestaltning av folkscenen. Han lämpar
dess uppställning, dess hållning och inpass
noga efter dramats idé, efter den yttre
utstyrseln och efter solisternas prestationer,
och arbetar här med rent musikaliska
medel. Så byggde han på Deutsches Theater
till domstolsscenen i Büchners geniala
»Danton» upp ett antal högt över varandra
stigande bänkar, vilka försvunno i
draperiernas mörker, och stämde »publikens» tillrop
efter processens gång, så att hela dramat
tedde sig som ett nytt överväldigande verk.
Eller ock förmår han (på Deutsches
Theater) ge individuellt liv åt varje typ i
Schillers »Wallensteins Lager», så att det
trettioåriga krigets ande talar ur dem alla, medan
regissörens syn på dramat sammanhåller
det hela.
Det underbara är Reinhardts förmåga
att leva, känna sig in i de mest olika dröm-
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
