Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den finska slädvisan. Av Henrik Renqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Renqvist
radernas lyriska utbrott. Den tyska
Schnadahüpfeln visaross naturinledningar
av alla slag. Vi anföra enligt Meyer ett
par prov på tydlig naturparallell:
1. Wie kloaner die Rosn,
wie grösser der Dorn,
wie kloaner das Diendl,
wie grösser der Zorn.
2. A Feuerl, bald’s brinnt,
ist a Rach a dabei,
und von an kloanen Verdruss
bleibt die Lieb nindert frei.
Meyer anför ej exempel på
skandinavisk folklyrik. Denna har senare
utförligt behandlats av Richard
Steffen (Enstrofig nordisk folklyrik, ak.
avh. 1898) och erbjuder mycket av
intresse, om ock den enstroliga
fyrra-dingen i Sverige numera återfinnes främst
som barn- eller dansvisa.
Om den finska folklyriken säger
Meyer: »Die Vierzeile scheint dem
Finnischen fremd zu sein , in langeren Liedern
steht wohl hie und da ein Naturbild,
doch ist es hier nicht feststehendes
Manier.» Han har rådfrågat en tysk
översättning av Kanteletar, se där allt.
Emellertid, på Meyers tid voro
Kan-teletars runosånger redan så gott som
utdöda; i stället hade en ny folklyrik
uppstått. Från denna hade han kunnat
få mångra vackra exempel på fyrradingar
med naturinledning. Han kände icke till
den. Detta var helt naturligt, ty den
hade icke ansetts värd att bli
bekantgjord. Den utgjordes av
bonddrängsvisor.
Tidens sanktionerade finska folklyrik
var den rimmade romansen: »Tuoll ön
mun kultani» (»Fjärran han dröjer») och
»Minä seison korkealla vuorella»
(Grevens frieri). Ett stort antal till denna
grupp hörande sånger består av
översättningar av svenska ballader och
romanser.
Gamla svenska dans- och barnvisor
hade givit upphov till en annan grupp
finska visor, ofta tämligen otympliga
översättningar, vilka naturligtvis icke
stodo högt i kurs.
Bonddrängsvisorna bildade en tredje
grupp; i många fall visa de dock
frändskap med dansvisorna. De stodo lägst i
rang, ansågos värdelösa och föga
presentabla.
Huru är det med folklyriken i detta
nu i det finska Finland?
Den gamla romansen sjunges i
stämmor, kantorn dirigerar; ringdansen dör
småningom ut; bonddrängsvisan ensam
lever frisk och frodig, om ock utan
anseende.
Överallt hör man sång, från sjön,
från åkern, från landsvägen, och allt är
ej från skolbänken eller föreningshuset
härrörande konst- eller partipoesi; vi våga
säga: det avgjort mesta är hemgjort,
improviserat vid årån eller tömmen till
ackompanjemang av vågors plask eller
en ensam bjällras pinglande i
vinternatten. Det flottas ingen stock, som ej
på sin nedfärd ledsagats av vågade
visor om den eldröda blomman; det finnes
ingen vinterväg, som ej förkortats av
körkarlens rimmade infall om
himmelens stjärnor och den älskades behag.
Det vanligaste namnet på den nulevande
finska folkvisan är rekilaulu (slädvisa).
Vi godtaga benämningen i brist på
bättre — en språkman kunde måhända
ge ordet reki en annan etymologi —
och söka i korthet precisera
karaktäristiska drag hos denna fyrrading.
Den metriska rytmen uppvisar i första
och tredje raden fyra, i andra och fjärde
raden trenne trokéer eller daktyler;
upptakt förekommer ofta; gränsen mellan
första och andra samt mellan tredje och
fjärde raderna är ej metriskt fixerad,
enär de obetonade delarna av
sluttakterna från första och tredje raderna kunna
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
