Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den finska slädvisan. Av Henrik Renqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den f ins k a
s Lä civ isan
matt, sammanhanget mellan de två
radparen brister (eller blir för påtagligt),
det hela får gärna en fadd smak i den
nya dräkten. Med detta rätt
anspråksfulla urskuldande tillåta vi oss att
återgiva några ytterligare exempel.
Tusen blommor vid vägen stå,
men sällan man ser av de blåda.
Så många dagar ha gått sen jag fått
min älskades ögon skåda.
Ej blir det lingon av alla kart,
fast solen i backen bränner.
I höst få vi se om av oss det blir
par eller skilda vänner.
Svarta och små äro enens bär,
och en sten de ha till kärna.
Det namn som finns i min fästering
det bärs av en trolös tärna.
Humlorna suga honungssaft
ur blommor i dalens sänka.
Den lenaste bot för mitt hjärtas sot
min älskades ögon skänka.
Enen är så lågt ett träd.
så glesa stå dess grenar.
Flickorna här uti denna by
jag vet nog vad de mena.
Skilda banor ha sol och måne,
skilda himlens stjärnor.
Vad har ni gummor att skaffa med mig,
med mig och de unga tärnor?
Den tekniskt fördomsfrie läsaren kan
måhända redan av här meddelade
översättningsförsök ana, att originalen
verkligen kunna äga ett högt konstnärligt
värde.
Vi vore böjda för påståendet, att
den finska slädvisan i sistnämnda
avseende gott kan jämföras med det bästa
i alla länders folklyrik, Schnadahüpfeln
icke undantagen, och beklaga, att
fackmännen i folklore icke ansett den värd
att stifta närmare bekantskap med.
Man förstår väl, att utforskandet av
Kalevala och Kanteletar varit en
huvud-uppgift. Man medger gärna, att det legat
särskild vikt på att tillvarataga sådant
som är i utdöende och bearbeta sådant
som kan öppna historiska perspektiv.
Men man förvånas över att den
folkpoesi, som i detta nu spirar så
överväldigande frodig vid vägkanten, icke
beaktats, och att den inblick i finskt kynne
denna poesi kan skänka, icke utnyttjats.
* *
I det svenska Finland saknas icke
motsvarigheter till slädvisan. Vi anföra
ett prov:
Ingen kan segla utan vind,
ingen kan ro utan årar,
ingen kan skiljas från vännen sin
utan att fälla tårar.
En allmän dansvisa:
Det brinner en eld, den brinner så klar,
den brinner i tusen kransar.
Kunde jag den äran få
att med min sköna dansa.
Den sprudlande rikedomen hos den
finska slädvisan saknas emellertid i den
svenska folklyriken i Finland, liksom ock
i Sverige, varifrån vi dock kunna anföra
den måhända mest utsökta
representanten för genren:
Allt under himmelens fäste
där sitta stjärnor små.
Den vännen som jag älskar
den kan jag aldrig få.
Denna uppsats avser ingen utredning
av slädvisans ursprung. Likheten med
från Sverige komna fyrradingar, främst
dansvisor, är väl påtaglig; å andra sidan
måste, såsom av inledningen framgår,
den fyrradiga visan med naturinledning
anses vara en allmänt mänsklig
uttrycksform.
629
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
