Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Porträttmåleri såsom konst. Av Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Porträttmåleri såsom konst
tecknare av karikatyrer, vilket skärper
blicken. Zorn som etsare utmärker sig
mera för en levande rörlighet än för
en alltid säker likhet. Bergh hade
mindre lätt, och Josephson behövde
arbeta för att få fram den verkligt
individuella likheten.
Om greve v. Rosen kan jag inte
yttra mig, fast jag har skäl antaga att
han hör till Berghs klass. Däremot
skulle jag tro att ett par av nu levande
porträttmålande professorer fylla
beställarens önskemål och att de ledigt
göra fullträff.
Det förvånar oss därför ej att en
Stenberg är mycket anlitad i den
officiella världen, Björck i den mondäna
och att man med artig reverens
nämner bröderna Österman — Sveriges
Lenbach.
Den som beställt ett »porträtt» har
beställt likhet, det är inte frågan om
annat. Men »likhet» kan vara av olika
slag, yttre och inre, fotografisk,
karaktärens, den individuella atmosfärens.
Ingenting hindrar principiellt att man
för samma pris kan erhålla alla sorterna
förenade.
Varför man inte vänder sig till en
skicklig fotograf, en »konstnärlig
fotograf», en som inte gör foto men
»kamerabild» eller dylikt, är icke bara för
oljefärgens skull, ty det ges porträtt
fotograferade och kolorerade som
komma bra nära; — nej, beställaren
vänder sig till en artist för att jämte
det andra också ha ett i>konstverki> på
sin vägg.
Men vad är ett konstverk? Ett verk
av »konst». I ett konstverk ingår
nämligen så mycket som, ännu
åtminstone, är smaksak — vid sidan av
annat, vilket på psyko-fysiologiska
grunder kan bevisas. Till den första
kategorien hör exempelvis uppfattning av
ämnet, karakteristik, inre och även
kanske yttre likhet. Ja, till och med
kolorit och penselföring. Till den
senare hör däremot sådant som kan
hänföras till matematik: proportioner,
jämvikt, balans. —
Vad måleriet angår är detta en
bildkonst. Föreställer bilden något ämne ur
fenomenvärlden, och dit räknas allt vad
man i populärt betraktelsesätt anser vara
måleri, kalla vi det exempelvis
»föreställande» måleri (peinture représentative).
Men sen någon tid — om inte förr —
har man fått veta att det också ges ett
måleri som inte »föreställer» (non
représentative), abstrakt. Man kallar detta
renodlat måleri, d. v. s. innehållande
det centrala, de estetiska elementen,
avsöndrade från allt som under dessa
synpunkter är periferiskt: anekdot, historia,
litteratur, psykologi o. s. v. Utan att
höra till de utom-estetiska elementen
blir sådant som penselföredrag och
koloritens säregenhet mera periferiskt än
centralt. Dessa senare, centrala
element, det säger sig självt, äro betingelser
för ali skön konst. Och i varje särskild
konst ingår även de andra, i mer eller
mindre grad. I måleri, som ju tros vara
uteslutande en ytkonst, ingår ju också
djupkonst — tredje dimensionen, som
alltid av fysiologiska grunder framkallas
av två färgers sammanställande. Alltså
plastik, modellering. Där ha vi således
skulptur. Ett måleri består därför av
måleriska och plastiska värden. Men
för att ordna dessa till ett helt, som
skall ge ett avsett intryck, måste man
bygga dem samman. Komponera,
konstruera — alltså arkitektur. Utan
konstruktion, komposition — intet konstverk.
I dag tror jag de flesta som ha råd
att beställa ett porträtt och önska få ett
konstverk ha en aning om att
resultatet inte behöver vara fullt så illuderande
som panoptikon. A andra sidan är
beställaren nog lika eller mera rädd för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
