Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Porträttmåleri såsom konst. Av Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Pa ti-1 i
tänkte jag att man kanske affärdar mitt
ansikte summariskt utan ögon, näsa
eller mun, bara en fläck: några delar
engelskt rött eller lack med vitt och en
del ockra.
Professorerna voro så upptagna av
världar som ej voro mina, och jag vände
mig då till mina gamla kamrater.
Den förste blev Josephson, som tog
emot mig med ett sammetsleende, som
hade han nyss sagt något roligt.
»Sitt ner, jag skall bara ordna
ingredienserna. — Har du en korkskruv?»
— Varsegod. — Tack! Han ordnade
och jag ordade: »oval ram, familjesoffa,
gul vägg». — Småsjungande framsatte
han två glas och en butelj; seansen
började. — Han hade nog ej hört vad
jag sagt, stunden var glad, och man
skall inte fästa sig vid småsaker.
Han tecknade något summariskt med
färg, använde till min förvåning spetsiga
hårpenslar, intog ibland ställningar som
om han fäktade, kråmade med kroppen
som en förälskad elefant, circumflexer
med penseln, lillfingret elegant som en
stiftsfröken på kafferep.
När jag kom åt, såg jag att
målningen avancerade hastigt och paletten
liknade snart ett nät av bäckar med
smält emalj av fascinerande kulörer.
Buteljen, vårt timglas, var slut,
seansen likaså. »Nu vill jag inte röra
det», sade mästaren, belåten och säll.
Ett kamratporträtt, ingen oval eller soffa,
men likt. Fåhræus som är konnässör
tyckte om det, ty fonden var röd
purpur och ansiktet simmade i reflexer av
gyllene madera. Och själv verkade jag
icke egentligen smålänning, snarare då
spanjor.
Bergh tog saken pä annat sätt. Han
synade först platsen, väggen, Karl
Johanstilen -— gjorde teorier om ovala ramar
i intim porträttkonst, fick idéer och
annoterade om både »konst och annat».
Han skulle börja, när han liksom av
en händelse fått se en bra ställning (för
en bröstbild), och vi blommade i »Blå
gången» vid ett glas punsch för att han
skulle få »studera mig».
Förberedelserna togo tid; först en
noggrann kartong.
Efter tjugo seancer var duken inte
täckt, inte alldeles. Några fläckar
avsatta här och var, pannan fullmodellerad,
ögonbrynen påbörjade.
Nu började ledsamheterna; färger
från nya okända fabrikat. Oljor o. d.
Inslagning, ojämn torkning — mästaren
fick tröstas, och jag promenerade med
honom i environgerna, där han bröt
kvistar för att markera bra motiv till en
annan gång. I ett liv efter detta, där
man inte behöver bråka med den »jäkla»
oljefärgen. Efter ett par veckor
börjades det på nytt, jag genomforskades,
och mitt psyke kom i dagen, alltmer
med varje penselstreck.
Fonden borde vara slät eller närapå,
men allteftersom skildringen framskred
stoppade han in små karakteristiska
detaljer för att komplettera vad min
fysiognomi inte lyckades säga.
En dag tyckte vi båda det kunde
vara färdigt, det prövades på väggen,
togs ner igen; ett och annat måste
re-toucheras, ansåg mästaren.
Det förvånade mig att man inte kunde
se allt det knog som nedlagts och
likaså att färgerna, så ofta påmålade,
bevarade en renhet, som snarare kanske
borde ha dämpats. Det var ett porträtt
i den intima genren; teckningen av
detaljerna bra, men jag hade inte lätt att
röra mig ur konturen. Nordensvan, som
såg det och som känner vår konsthistoria,
tyckte sig se en sida av oppositionen
mot akademien samt gratulerade.
Dessa båda porträtt fick jag till »prix
d’artiste», och i fantasin hade jag råd
att också gå till den store Zorn.
636
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
