Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Porträttmåleri såsom konst. Av Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Po r trätt måleri såsom konst
ket, och man är i allmänhet alltför
ängslig för att porträtt skall verka
»arrangerade». Mig förefaller dessa alltför
lediga ögonblicksbilder inpassade i en
hyfsad rumsmiljö endast slarv och
tillfälliga, hur bra och effektfulla de eljest
göra sig på expositioner och
separatutställningar eller i ateliera.
Hur en konstnär bör uppfatta sin
modell, porträttbilden, är hans
personliga affär, och vilken komposition han
anser lämpligast för syftet. Hans
konstnärliga förmåga bedömes efter den grad
i vilken han för att nå detsamma
kunnat använda medlen.
Ett konstverk som »föreställer»
innehåller både estetiska och utomestetiska
värden ofta så inflätade i varann att jag
endast teoretiskt kan särskilja dem. Ville
jag sätta poäng på porträtt som
konstverk, så räknar jag de estetiska värdena
som hela tal, de utomestetiska som
decimaler. De förra stå till vänster om
decimalstrecket, de senare till höger, och
hur stora dessa än äro komma de aldrig
till det hela talet — de äro helt enkelt
av ett annat ojämförligt slag.
Allmänheten — beställarna kanske
inte minst — skulle helst låta värdena
byta plats, men så gör naturligtvis inte
konstnären eller den konstnärligt
kännande inför ett konstverk. Detta bör
vara detta!
Ett kapitel för sig är den fälla vari
de flesta bedömare snava: brio och s. k.
fin kolorit. Båda ha under långa tider
spelat en roll som man tillmätt alltför
stor betydelse, ingendera är verkligt
avgörande för ett konstverks beståndande
värde. Vad brio angår har man
längesedan hunnit till en gräns som är lika
med övermättnad. Brio är naturligtvis
ett nästan nödvändigt komplement i
utförandet av vissa mycket dynamiska verk;
jämte den fina koloriten, vari ingår en
del rent materiella egenskaper i färg-
stoffet, har den sitt fulla värde pä kort
sikt, i rum och i tid. Består ett verks
huvudsakliga förtjänst i dessa saker blir
dess livstid inte långvarig, ty ingenting
biter tiden så fortpåsompå epidermen.
Touchen är synlig på nära håll, försvinner
på avstånd, där endast de
grundläggande, kompositionella, konstitutiva
faktorerna i form och färg hålla sig. Sä
ock i avseende på tid.
Rembrandt och Rubens ha touche
och brio, venezianarna, isynnerhet de
före Tizian, betydligt mindre, och de
stora florentinarna, Giotto, Piero della
Francesca, och romare som Rafael
ingen alis.
I Paris Pantheon ha alla målare som
dekorerat väggarna, mycken verve och
brio, undantagandes den bäste, Puvis de
Chavannes, vars pensel är absolut
anonym. Touche och »fin kolorit» äro
desserten pä det bord, målarkonsten
dukar. Välsmakande för ögat,
charmerande, till och med poesifyllt — men
det är icke på det slags näring ett
konstverk kan leva ?enom århundraden.
Allmänhet, konstbedömare, ja, även
vissa efterblivna modernister jubla i dag
att kubismen är död och att man börjat
återvända till »klassicism». Ett dubbelt
misstag. Först och främst är icke
kubismen död, men söker nya former, och
för det andra vittnar påståendet om den
djupaste okunnighet om vari det
verkligt »klassiska» ligger. Den första bästa
imitatör av Ingres (»ingrisant»), den första
bästa pastichör efter Rafaëls loggia eller
antik håller man för klassicist, som
vanligt dömande efter ytan, medan det
klassiska ligger mycket djupare och
sedan de stora mästarnas tid enligt min
uppfattning endast anammats av —
kubisterna. En Picasso har kommit Rafael
639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
