Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven s k a romaner och noveller
kommer i händerna på dem som bara
tanklöst och utan ansvar taga emot.
Ju närmare man granskar denna
handling med dess här förbigångna detaljer,
dess tydligare märker man hur djuptänkt
och in i det minsta noga beräknad den är.
Som redan nämnts, är den emellertid i
berättelsen övervuxen med en fullständig
urskogsflora av sidoordnade episoder;
särskilt tyngande verkar en hel grupp
orediga sol-symboler — Solvägen, Solbergen
o. s. v. — som uppenbarligen avser att
beteckna människosläktets ideella längtan,
men gör detta på ett ytterst vagt och
otillfredsställande sätt och dessutom, efter att
från början ha spelat en stor roll, i
fortsättningen alldeles tappas bort utan att ha
lett till någonting alis. Till det förvirrade
intrycket bidrar slutligen inte minst, att de
tidigare händelserna, som äro
oundgängliga för uppfattningen av det hela, först
berättas i ett oformligt stort inskott i
bokens mitt, varunder man hinner glömma
vad som tilldragit sig i dess början.
Personligen vet jag ingenting om
Hedenvind Eriksson. Men jag skulle gissa, att han
är skogskarl, antagligen någonstans i västra
Mellansverige; därpå tyder åtminstone hans
sätt att se naturen. Och helt säkert är
han en autodidakt, som hämtat sitt vetande
så gott som uteslutande genom läsning, ej
genom umgänge med människor. Detta
framgår av hans bristande känsla för
ordens valör, som dels kommer honom att
med förkärlek använda utslitna, trasgranna
romanfraser, dels hindrar honom att märka
hur ord som situation, protest och
repetition i en urtidsskildring verka som slag i
ansiktet. Det synes också på de litterära
reminiscenser, som osmälta dyka upp i
hans arbete. Men å andra sidan har han
sitt ursprung att tacka för sin friska och
oförskräckta fantasi liksom för sin förmåga
att intuitivt leva sig in i primitivt själsliv
och att oförfalskat återge allt som inte
härrör från böcker utan från direkt
iakttagelse. Trots sina många
ofullkomligheter vittnar »Järnets gåta» om en stark och
egeaartad författarbegåvning. Och man har
skäl att vänta betydande ting av dess
upphovsman, om han i framtiden ger sig in
på uppgifter där ämnets natur inte
förleder honom till sådana utsvävningar i fråga
om romantisk grannlåt som här.
Genom namnet på sin nya
novellsamling, Ställverket, har Sigfrid Siwertz
angivit, vilken av dess berättelser han själv
betraktar som den centrala. Och det
huvudmotiv, som genomgår större delen av
boken, framträder också tvivelsutan klarast
i titelnovellen.
Bräckligheten hos hela vår hemvana
och välordnade värld — så kunde man
kanske kortast ånge detta grundtema. I
novellen »Ställverket» glömmer en gammal
fridsam stationskarl och blomsterälskare,
gubben Jæger, i glädjen över en
nyutslagen blomma, att lägga om en spårväxel. En
fruktansvärd katastrof blir följden:
tjugutvå dödade, sextiotre svårt skadade.
Genom olyckan blir Jægers ljusa och
lyckliga tillvaro brutalt slagen i spillror. Allt
förändras med ett slag, i främsta rummet
han själv. Livet blir för honom ett enda
kaos av blind slump, ångest, faror och
elände. Han gräver ned sig i tankar på
undergång och fördärv, han berusar sig
med dem, och så småningom grips han av
ett vanvettigt begär efter hämnd på det
grymma livet. Och detta begär, på ett
underligt sätt blandat med medlidande och
önskan att befria det käraste han äger från
väntande sorg och olycka, riktar sig mot
den enda som står honom nära, dottern
Katrina. Att döda henne, barnet,
framtiden, det vore ändå ett slag i ansiktet på
livet. Men innan han hinner sätta sitt
uppsåt i verket, lämnar Katrina honom.
Och då hämnden på detta sätt glider ur
hans händer, återstår honom ingenting —
utom att kasta sig själv under tåget. Och
så blir det sent omsider fullständigt
uppröjt efter den stora järnvägskatastrofen.
Också »Döden i Toledo» rör sig om
ett själslivs sönderfallande. Men detta
framkallas här icke av yttre händelser, utan
av sjukdom; det är en i Spanien resande
svensk målares feberfantasier som återges.
I början håller sig skildringen helt på
verklighetens mark, men så småningom, utan
att man riktigt vet när, glider den allt
mera ut därifrån för att mot slutet övergå
till en vild och underlig dröm. Det
fantastiska ligger näppeligen rätt väl till för
Siwertz’ begåvning; hans berättelser äga
sin styrka snarare i iakttagelsernas skärpa
och framställningens måttfulla och
kultiverade känslighet än i förmågan av stark
suggestion, och i ett fall som det förelig-
661
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
