Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven s k a romaner och
noveller
främst en pojke som alla andra pojkar.
Men han är dessutom en ovanligt levande
och individuell karaktär, utan det dimmiga
och obestämda som nästan alltid vidlåder
huvudpersonen i svenska romaner.
Hellström citerar »i stället för företal» bland
annat ett uttalande av Levertin om skälen
till att en ynglings läro- och vandringsår
bildar älsklingsmotivet för germansk
romandiktning. Men det förefaller mig som om
denne skulle ha glömt ett av dem, och
därtill ett av de viktigaste. Sinne för
själslivets företeelser utgör ju som bekant inte
den starkaste sidan hos den nordiska
rasens begåvning; den enda människa, en
nordbo hyser djupare förståelse och intresse
för, är i grund och botten sig själv. Men
när huvudfiguren i en berättelse, så som
av denna orsak hos oss nästan
undantagslöst är fallet, skapas helt och hållet efter
författarens beläte, blir den suddig och
svår att fixera, liksom allting som hålles
för tätt inpå ögonen, och hela skildringen
flyter ut i lyrik, jag-konstens naturliga form.
En enda gestalt kan den germanska
diktaren ge en fyllig och ändå konturskarp
bild av: sig själv som barn och yngling.
Ty här räcka hans kunskaper och intresse
till, samtidigt som tiden ger honom det
behövliga perspektivet.
Helt säkert är detta en orsak till att
Hellström lyckats så bra med teckningen
av sitt alter ego; men det är inte den
enda. Ty Hellström har dessutom en
ytterst ogermansk förmåga att krypa ur sitt
eget skinn och in i andras, som man minns
t. ex. från »Kuskar» och som i
»Dagdrömmar» kommer till synes särskilt i
framställningen av bifigurerna. Kerstin, den
gamla barnjungfrun med sin ursvenska
blandning av moraliskt patos och gnällig
missbelåtenhet, den skuldsatte löjtnant
Ekenström, Stellans romantiske hjälte, som med
en olycksbroders förståelse räddar denne,
då han råkat i ockrarhänder och blivit
skyldig tre och sextifem, och sedan
skjuter sig av olycklig kärlek och dåliga
affärer, Calle Möller, som gör Stellan bekant
med människonaturens falskhet genom att
först locka ut honom på nattgammal is
och sedan, då uppgörelsens och
klasstry-kets timme slår, vara tarvlig nog att lägga
en kökshandduk i byxorna, judeflickan
Rose, som i den att börja med ganska
motvillige Stellans värld inför begreppet kvin-
Gustaf Hellström.
nan och därmed sammanhängande
komplikationer, exempelvis historien med de tre
och sextiofem — alla ha de ett eget
ansikte och en egen röst. Men trots detta
— och häri röjer sig författarens konst
icke minst —• knuffa de sig aldrig fram
och tilldra sig intresset för egen del, utan
endast i den mån de spela en roll i
Stellan Petreus’ utveckling från det lyckligt
omedvetna tillstånd, då han ännu talade
om sig själv i tredje person, fram till den
gripande slutscenen, då han som yngling
inför sin berusade fars rädsla för att
farmodern skall få kännedom om hans
förnedring grubblar över problemet om man
aldrig blev vuxen, om man alltid förblev
ett barn.
Med ett fyndigt grepp indelar Hellström
denna utveckling i tre perioder, efter vilka
bokens huvudavdelningar fått sina namn:
»antiken», barndomstiden, då den med naiv
realism uppfattade yttervärlden helt fångar
intresset och det egna jaget ännu blott är
ett ting bland alla de andra, »medeltiden»,
den självupptagna konfirmationsåldern med
dess religiösa kriser, och »renässansen»,
ynglingaåren, då verkligheten åter tränger
fram i förgrunden, men nu som objekt för
teorier och förklaringsförsök. Den bild av
665
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
