Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustaviansk opera. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G ti s t av i a ii s k opera
sätta dem till scenisk verklighet,
förvandla dem i kulisser och fonder och
låta det milda och varma skenet från
den dåtida teaterns fladdrande vaxljus
spela över den begränsade, men djupa
och mjukt avtonade färgskala som vi
veta utgjorde det naturliga komplementet
till deras i ali sin ornamentala
detaljrikedom dock så sobra och fasta
arkitektoniskauppbyggnad. Den levande bild
av klassicismens teater som
Drottningholms slottsteater utgör ger vår fantasi
ett gott stöd vid denna transponering.
En ren tillfällighet ådagalägger för
oss att just denna samling av i vissa
fall hundra år gamla teaterbilder varit
den inspirationskälla ur vilken Gustaf III
öst vid förkroppsligandet av sina
tidigaste dramatiska idéer. Av några
hastigt gjorda blyertsanteckningar på ett litet
fåtal av dessa eljest så tröstlöst anonyma
blad kan man nämligen på omvägar
sluta sig till att vissa av dem använts
som förskrifter för den svenska operans
dekorationsmålare, och detta just vid
iscensättningen av Thetis och Pelée.
Det är två saker som härvid
framför allt frappera.
För det första att svensk teater vid en
tidpunkt då ännu rococon så avgjort
dominerade i vårt land gjorde detta
grepp tillbaka till den franska
klassicismen, att konungen — säkerligen under
påverkan av sina franskt skolade
intendenter för konst och arkitektur —
så utan tvekan avvisade den italienska
1700-talsbarock, som ännu behärskade
så gott som alla Europas operascener,
och lät en strängare och större smak
bli byggmästare för den teatraliska
skenvärld, som han nu med ett slag trollade
fram för sina undersåtar.
Den andra omständigheten som kan
vara ägnad att förvåna oss är att en
dekorationsbild som uttänkts nästan
hundra år tidigare till en helt annan pjes
Venus. Sannolikt av Boquet.
Ur Kungl. Teaterns äldsta
kostymböcker.
ännu på denna tid kunde utan svårighet
infånga i sig en poetisk nyck av så
mycket yngre datum.
Förklaringen härtill är redan antydd
i det föregående. Den enskilda pjesen
var inom barockoperan blott en episod
av en enda stor heroisk-mytologisk
sagocykel, en fantasiskapelse av en hel tid
och icke av någon enskild diktare. En
sträng ritual reglerade också handlingens
gång i det individuella diktverket. Denna
operalitteratur, där ett utmanande trots
mot alla den historiska och mänskliga
sannolikhetens lagar i första ögonblicket
synes vara den enda bärande tanken,
bands i själva verket av en egen inre
logik, som icke tillät några solecismer.
Att förändra något väsentligt i den
scendekorativa miljöns struktur hade
inneburit ett nedbrytande av fabelvärlden
själv, en negation av operans eget väsen.
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
