Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustaviansk opera. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Giistaviansk op era
Gustaf Vasa. Akt. j s c. 8. Akvarellskiss av Desprez.
I Nationalmuseum.
I senare uppl. sc. 10. — »Theatern förändras och föreställer Hamnen vid Stockholm. Pl ena sidan
ser man slottet med tornet Tre Kronor, på den andra St. Nikolai kyrka. I fonden visar sig Hafvet, och
en del af Christierns Flotta, färdig att lyfta ankar. Flera slupar tyckas vänta att föra Danskarna ombord.»
under vilka den klassiska konsten
arbetade låg ett preservativ mot varje
frestelse att fria till den stora mängden,
att offra de konstnärliga kraven för
popularitetens skull. Fulländning i det
formella var ett ideal som hägrade för
den tidens konstnärer icke mindre än
för de moderna. A andra sidan fanns
ingen som helst resonans för det
romantiska slagordet »épater les bourgeois».
Allmängiltighet och sanning, icke den
sanning som gäller endast för dig och
mig, utan också för bådas våra grannar,
var det mål som klassicismen ställde upp.
Så kom det sig att klassicismens
kvalitativt sett så aristokratiska konst i sina
bästa ögonblick också blev i god
mening demokratisk, demokratisk utan
sentimentalitet eller avsiktlighet. Subtila airer
ur Lullys och Rameaus operor,
brottstycken ur Händels och Haydns konsert-
musik spredos Europa runt som anonyma
vaudeviller och blevo allas egendom.
Den mytologiska sagovärlden i Thetis
och Pelée, naiv i ali sin hyperstilisering,
hade samma tjusning för lekt och lärd,
och det stolta panorama som Desprez drog
upp hänförde den ringaste av folket icke
mindre än konungen själv. Och dock stå
hans dekorationer i fråga om artistisk
fulländning väl än i dag ouppnådda på
svensk scen.
Hand i hand med den politiska och
sociala frigörelsen har sedan den tiden
inom konsten pågått en annan frigörelse,
vars välsignelse varit mera omtvistbar.
Halvt som en prydnadsväxt har 1800-talet
odlat en intellektuell och estetisk
självhävdelse, som förryckt alla proportioner
mellan de invigdas och de profanas konst.
Minst av allt tål teatern en sådan
tveklyvning av det ideella samhället.
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
