Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om det svenska rikstelefonnätet. Av Herman Rydin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om det svenska rikstelefonnätet
dittills oanad abonnenttillökning under
åren 1916 och 1917, men på grund av
materialbrist till följd av
krigstidsförhållandena måste under åren 1918 och 1919
en särskild nyanläggningsavgift påläggas
— rent ut sagt för att söka
tillbaka-hålla mindre nödvändiga abonnemang
och spara telegrafverkets reducerade
resurser för det stora behovet.
Gulaschraseriet gjorde dock vad det kunde för
att hindra denna vackra tanke. Slutligen
gjorde penningevärdets fall det
nödvändigt att från slutet av år 1919 höja
även själva årsavgiften, denna gång dock
med ett obetydligt belopp.
Emellertid hade riksdagen drivit upp
den expedierande telefonpersonalens
kristidstillägg till en sådan höjd, att
tillökningen ensam slukade så gott som
telegrafverkets hela nettobehållning. Den
lilla rest, som lämnats kvar, togs av
arbetarnas samtidiga löneförhöjning. Och
i samma veva fick telegrafstyrelsen
uttryckligen veta, att man ändock
förväntade, att verket skulle lämna en skälig
nettobehållning pä sitt kapital. Taxorna
måste således räknas om, därvid
styrelsen dock översatte den skäliga
avkastningen till 6 % i stället för de 8 eller
9 %", som verket brukat i medeltal
leverera. Annars skulle allmänheten blivit
alltför hjärtlöst behandlad, och den
förhöjning som vidtogs blev sannerligen
kraftig nog ändå.
Från och med 1922 års ingång har
telegrafstyrelsen emellertid kunnat
nedsätta årsavgifterna över lag, i vissa fall
ända till över 25 %. Fyra månader därefter
kunde styrelsen sänka de två lägsta
in-terurbantaxorna med 50, resp. 33 %,
och då dessa avgifter utgöra 70 % av
alla interurbanavgifterna i hela riket,
kom alltså sänkningen den stora
allmänheten direkt till godo. Och från och
med sistlidne oktober månad har
styrelsen åter kunnat göra en taxereducering,
denna gång beträffande samtliga
inter-urbanavgifter, utom den lägsta,
varigenom allmänhetens samtalsutgifter
nedbringats med 29,5 %.
Det är icke lönt att nu tala om den,
f. ö. fullt berättigade storm av ovilja,
som efter riksdagens nämnda frikostighet
uppstod och som, med allmänhetens
kända logik, gick ut över -—
telegrafstyrelsen. Men vad som bör framhållas
är att även under den korta tid, då de
högsta taxorna gällde och alla gnällde,
voro dock de svenska telefonavgifterna
alltjämt de billigaste i världen. De voro
t. o. m. betydligt billigare än de andra
ländernas. Detta är visserligen ingen
tröst, men det är ett faktum.
Såsom belysande huru lätt människan
ändrar uppfattning efter växlande
personliga förhållanden, kan omnämnas
omvärderingen av telefonens betydelse i en
landsortsstad, där en natt hela
telefonstationen brunnit ner och endast i ett
provisoriskt upprättat växelbord ett
hundratal ledningar kunde omedelbart
inmonteras. Det dröjde några veckor,
innan de övriga 1,700 blevo klarade.
Under tiden bestormades verket med
böner från flere av dessa tills vidare
utestängda abonnenter, och man lät t. o.
m. förstå, att 1,000 kronor betydde icke
det ringaste, bara man finge sina
ledningar iordningställda i förväg. Roligast
bland dem var i alla fall en yrkesidkare,
som innan hans ledning brann hade
beklagat sig över sina telefonutgifter. Nu
lät han vederbörande veta, att hans
dagskassa minskats med 300 kronor, sedan
han blivit utan telefon. Han skulle
således på sin telefonapparat förtjäna minst
100,000 kronor om året! 100,000 å ena
sidan och å den andra ett par hundra
— det påminner nästan om Einsteins
bekanta tvillingar, av vilka den ene är
70 år fyllda och den andre nyfödd.
Gå vi så över till interurbanavgif-
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
