Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Sp itzer
Gol a Lj ung b er g som Kersti
i Kronbruden.
givna förutsättningar, viktiga moment
lämnas i dunkel eller halvdunkel,
utomnatur-liga makter ingripa, t. o. m. det livlösa
får liv.
Hade Strindberg behandlat ämnet
under ett tidigare skede, realismens och
kvinnohatets, skulle han nog ha givit oss
en helt annan Kersti, en lantlig syster till
Laura, Tekla, Bertha och alla de andra
vidundren, alltigenom hård, kall,
beräknande, hänsynslös. Huvudmotivet, det som
nu blott svagt antydes, hade troligen blivit
— i likhet med Rosmersholms förhistoria,
som en tid starkt upptog Strindberg1
— den fattiga unga flickans längtan efter
ett rikt gifte och hennes kamp för att nå
detta mål. Men Strindbergs ställning till
kvinnan hade förändrats. Svanevit och
»dottern» i Drömspelet äro nära nog
idealgestalter. Och Kersti, om än kärv och
stolt, är dock långt från enbart
frånstötande, det öde som övergår henne finna
vi alltför grymt och hennes martyrskap
övervägande pinsamt. Styckets svagaste
punkt är »jordegummans» ingripande i
1 Uppsatsen Själamord i Tryckt och Otryckt
III.
handlingen. Hon är ett demoniskt väsen,
ett elakt troll med rävsvans, men på samma
gång är hon »madam Larsson», genom
sin nyttiga och nödvändiga verksamhet
känd i hela bygden, och Mats finner det
helt naturligt att hans älskade barn lämnas
i hennes vård tills brölloppet är över; hr
Rangströms mening att hon symboliserar
Kerstis onda samvete håller därför ej
streck. Bland de uppträdande är det
endast Kersti och Brita som intressera, den
senare i sitt nästan perversa hat en äkta
Strindbergs-gestalt, Mats är allt för
obetydlig, t. o. m. en smula löjlig med sitt
eviga: »Kersti lilla».
Trots alla brister i anläggning och
utförande är dock Kronbruden ett alltigenom
fängslande och gripande drama. Att det
erbjuder en tonsättare stora möjligheter är
självklart, det har ju många moment som
rent av förutsätta musikalisk behandling,
och en sådan har också författaren själv
tänkt sig. Här funnos två vägar att slå
in på. Antingen att komponera till
skådespelet, där handlingen påkallade det, en
melodramatiskt ledsagande och illustrerande
musik, för- och mellanspel o. s. v. Eller
också att med bibehållande i huvudsak av
handlingens gång omarbeta och
sammandraga det till en operatext, versifierad eller
på rytmisk prosa. Hr Rangström har
föredragit en tredje väg, den allra minst
lämpliga, och det är framför allt detta som,
frånsett skådespelets egna brister, hindrat
hans Kronbruden från att bli ett helgjutet
konstverk. Med uteslutande av de två
sista tablåerna, vilket av flere skäl var
fullt berättigat, har han tagit Strindbergs
drama, som det är, till operatext och
därigenom på förhand kringskurit de
musikaliska uttrycksmöjligheterna. Strindbergs
korthuggna, realistiska, orytmiska dialog
bjuder en tonsättare oövervinneliga
svårigheter. Därför finnes i denna opera så
ytterst litet sång, i dess ställe en dialog
som, för att anföra tonsättarens egna ord,
svävar över orkesterskildringen i en
musikaliskt fixerad deklamation. Men sångare
som ej få sjunga, det är en contradictio
in adjecto. Hur mycket finns ej i
Kronbruden som ej lämpar sig för musikalisk
deklamation och där orkestern absolut
intet har att skildra! Se här ett exempel
bland många: (Modern:) »Det häringa
bröllopet kräver folk — vi skulle haft in
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
